Locket till Kastrullen...

Tänk hur komiskt allt kan vara och bli, under alla år som singel har jag trivts som fisken i vattnet och jag har verkligen inte velat binda mig på något sätt alls med en kille. Men plötsligt så händer det…

Efter 9 år som singel träffade jag på en intressant man från killarnas land.
Och då menar jag inte vilken man som helst, jag har alltid resonerat att jag behöver en riktig man, som är en riktig i MINA ögon. Jaha, tänker ni vad är det då?
Eller så tänker ni att jag ville ha en machosnubbe som byter däck på bilen lika snabbt och enkelt som han välter omkull mig i sängen. En sådan som spottar snus i motvind och som är tyst och sammanbiten. Knappast! Eller rättare sagt, inte en chans.

Jag har träffat en sådan man som… som… Ja, jag vet inte hur jag ska förklara, förut trodde jag inte det fanns denna sort på killar som S. Var alltid stursk i munnen förut och sa; Om jag ska ha en man ska det vara en ideal man, en man med starkt självförtroende och pondus. En som vet vad han vill och vart han står, han har en klockren självbild, självrespekt och är prestigelös. Han vet vem han är, och den inre styrkan han har gör att han står pall när det blåser snålt. Och det gör verkligen S. Samt att S får mig att känna mig som en kvinna, S får mig att skratta och känna mig avslappnad. S ger så mycket värme, kärlek, passion sådant som oftast tjejer ”söker” men som jag själv alltid har tyckt varit jobbigt. Men med S så känns allt naturligt och inte alls krävande som i början.

Må hända att vi inte har ”äktenskapstycke” Utseendemässigt som en väninna sa till mig på en tjejkväll för en månad sedan, men vad är ”äktenskapstycke”? Och varför är utseende så viktigt? Kan det verkligen inte finnas något annat ”attraherande” än bara ett utseende? Allt är väl relativt!?

Hellre har jag äktenskapstyckte med någon som jag känner mig älskad av och kan vara mig själv och som får mig att skratta än att jag har ett utseende som ”matchar” min partner.S lyssnar på mig och han talar med mig, jag kan bolla tankar och känslor med honom. S tycker om mig när jag sprudlar av lust och när livet jublar men lika mycket som när min väg känns svår och sorgen samt irritationen tynger och orken tryter. Jag och S har ett perfekt ätktenskapstycke…i våra sinnen! S är perfekt för mig!

Vill jag att alla ska få uppleva denna känsla<3

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN……

Evig kärlek...

Evig kärlek…

När man möter en kille/ tjej som man blir kär i så är allt verkligen på topp till 100 %, det sexuella, det man pratar om, det man gör, i stort set ALLT, man verkligen engagerar sig i den andre. Precis som nu, man tycker allt är på rosa moln, man kramas och klämmer och känner och pratar och beter som fjorton ibland;) Allt är roligt och otroligt spännande, inte minst för att S och jag inte har gjort upp om något särskilt. Menar en relation har vi men inga regler mer än att det är vi och inga andra. Vi är lixom fria! S är en otrolig ivrig älskare och en bra lyssnare.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför allt är bra i början för att sedan rasa neråt och neråt ju längre man har varit tillsammans? Säger inte att det gör det för alla, men överlag så verkar det som att många inte har det bra i sina relationer längre. Och jag själv erfarenheter av det från två otroligt långa relationer. Men de flesta har nog väldig många roliga minnen när man varit kär i någon, hur mycket man gjorde för sin partner man kanske skaffade sexiga raffiga underkläder, man älskade överallt och på ovanliga ställen – på hotell, på biosalong, i bilen, i trapphus, ute, lite överallt när lusten faller på. Allt är roligt och bekymmerslöst som jag skrev i min statusrad på FB idag: Kärleken är verkligen en lek som man leker och älskogen är skogen, som är full av vilda blommor!




Men oftast efter 2 år eller senare eller tidigare så börjar oftast relationer att bli etablerade och så har man hunnit lära känna varandra. Man vet nu hur den andre ser ut när man vaknar och är bakfull (ingen vacker syn många gånger) Och till slut utan att man vet hur så krävs det mer och mer för att man ska ha det lika bra i sin relation så som det var i början och det gäller även det sexuella som i början, vad hände? Detta är min största fasa med min nya relation, att hamna i den ”slentrian banan” Ni vet varje kväll tittar man på TV:e tillsammans, går på familjer luncher varje söndag, smider planer varje helg och ser varandra i mysbyxa varje kväll. Borta är all engagemang och bus och glädje. Många kommer säkert tänka, men vadå det är så det blir. Varför är då min fråga, varför?
Är det för att man inte är tänd på varandra längre? Men om man redan från början går djupare och djupare in i bådas sexualitet och varandra som personer, kan man inte på så vis utveckla sitt samliv hela tiden?

Oftast när ett förhållande tar slut, så är det för att det sexuella har dött ut så mycket att man nästan kallar varan för frigid. Men självklart är vi väl inte det som gör att vi kommit in i den onda banan - den slentrian banan.!!?
Myten om kvinnornas frigiditet är lika livsfarlig som myten om mäns eviga sexlust. Men kan inte låta bli att undra; är det verkligen så? Menar i verkligheten så upplever jag det ofta som tvärtom, vet många kvinnor mellan fyrtio och femtio som nyligen kommit i kapp sin egen sexualitet och vill inge annat än att älska, älska, älska. Men deras män är mätta och belåtna. Alltså kvinnorna vill, männen vill inte. Är männen då hjälplösa offer för sin egen macho?
Och enligt mina väninnor som fortfarande är singel motsvarar verkligheten för en gång skull reklamfilmerna; de killar som skrävlar mest och fäller flest är alltid sämst i sängen. De bästa älskarna är de män som är trygga i sig själv, som håller en ganska låg profil och verkligen tycker om kvinnor. Det betyder då att inte bara att fastna för den slanka kroppen med de långa benen och siden underkläder utan att verkligen kunna se kvinnan ur tredimensionellt perspektiv, skratta med henne när hon fiser med fittan under sex eller håller hennes panna när hon har maginfluensa och spyr. Att älska en kvinna/man är som att älska sig själv – man är tvungen att göra plats för en människa av kött och blod som dessutom har egna tankar och en egen själ. Det är inte lätt vill jag lova, men om man vill leva är man tvungen. Eller?


Men hur får man då en relation med en fungerande sexualiteten att räcka i ett helt liv? Är det bort med underkläderna, leksakerna, romantiken, lyxhotell, rosorna och champagnen? Är det inte så att om man vill ha en varaktig och bra sexualitet måste man se sin partner i ögonen och granska hela sin relation för att se var den är värd. I en relation är det så lätt att hamna i ett mönster, själv har jag ju haft så svårt för relationer varit så stel – men jag tror och har jobbat på att älska sig genom mitt främlingskap med S. Sedan har jag kommit igenom prövotiden; ni vet då man lyfter undan förälskelsens spindelväv och beskådar den andres ansikte för första gången. Man lär känna varan bakom passionen, man ska finna ut om man verkligen vill ha en relation med varan eller ej, det var ett hästjobb för mig!!

Många relationer tar slut här och nu, det gjorde mina relationer innan S de tog slut innan det egentligen har börjat. Somliga par är kompatibla, de har en kort prövotid och finner varan ganska snart. Andra har en lång och komplicerad sådan; det kan ta sina modiga år innan man finner varandra och hitta ett vettigt sätt att leva tillsammans på, men det ger ändå inte upp eftersom deras kärlek är starkare än prövningen de utsätts för.Efter prövotiden kommer frågan om sexualitet upp till ytan, och den är egentligen enkel: Man kan leva som vänner i en avsexualiserad relation, eller i en då – och – då sexualiserad dito. Eller så kan man ha ett friskt och levande sexliv, men för detta finns det inga genvägar. Man tänder väl på varandras person, på varandras intellekt, på varandras egenskaper? Man tänder väl inte på någon yta eller kosmetik om det inte ska vara för en natt? Eller för att genomsnittet älskande två komma två gånger i veckan? Man tänder väl för att man älskar varandra? Men för att älska med den man älskar så måste man ju hålla såret rent och öppet, låta blodet flöda, putsa bort oxideringen från brottytan, hugga upp vaken så att den inte fryser igen. Man är tvungen att ha en levande dialog, man måste kunna prata om drömmar, förhoppningar, ambitioner av alla de slag, om allt som att vara icke partisk och ändå så livsviktigt.

Kan det inte vara så att man måste förstå att man har en levande människa bredvid sig i sin relation, en separat individ vars kropp bultar och pulserar av eget liv, ett liv med en hjärna som är ett helt universum av förunderliga tankar och ett eget hjärta av kött och blod som slår och slår, som innehåller miljoner impulser och olika känslor år olika håll, föst då har man möjligheten att inse den störta skatten av alla är – tillgången till en annan människa! Först då kan man på allvar slappna av i sin sexualitet och känna sig nyfikenheten och kanske återvända, att man faktiskt inte alls var uttråkad eller frigid utan att man har alla möjligheter att få inte bara ett fungerande relation med en fungerande sexliv, ett fullvärdigt liv, som en människa i en kärleksrelation i ordets rätta bemärkelse.

Kärlek…

Kropp och Knopp…

ÄNTLIGEN är sommaren snart här, vet att många så som jag har längtat efter värmen och solen.
Och vad innebär det för oss tjejer då, jo självklart en inventering i våra garderober. Men attans då, för mig och säkert för flera tjejer så är det inte så lätt att komma överens med sin spegelbild alla gånger *skrattar* Det är så förbenat lätt att haka upp sig på en liten och obetydlig detalj och rätt var det är så har den lilla detaljen vuxit till något ofantligt.
Ni vet magen som inte är lika spänd som när man var ung, eller baken som faktiskt hänger mer än nödvändigt och låren som har en del skrattgroppar…

Förut som senast för förra året var jag i alla fall medelmåttig i ordets rätta bemärkelse av medellängd, och i medelvikt. En sådan fysik har både för och nackdelar - allt i klädväg finns, men det tar snabbt slut eftersom det finns många kvinnor som finns i mitten av den skalan *LER*
Idag vet inte vad jag är längre *skrattar*

Kommer aldrig att glömma när jag var i tonåren, då var jag enormt fixerad vida mina STORA jätte kanoter till fötter som jag tyckte att jag hade. Minns att jag tyckte att de såg ut som pråmar i alla sorters skor och jag var övertygad om att alla såg mig automatiskt tänkte; Där går ett vandrande L .
Jag hatade att köpa skor och hade följaktligen bara 3-4 par i garderoben som jag använde tills det föll i bitar, men som tur var någonstans vid 18-19 års ålder så hände det något. Jag insåg vad vem som helst kunde ha berättat för mig och som mina väninnor redan hade berättat för mig. Att strl 39 i skor i verkligheten inte är något att haka upp sig på när man ändå är 170 lång, att ALLA fötter ser långa ut i vissa sko – modeller och att det är alldeles för roligt att shoppa skor för att bry sig om en sådan bagatell som hur stora apostlahästarna som ska ner i skorna faktiskt är.

En noja mindre alltså (och många, många fler par skor i garderoben) men de flesta nojor är mer seglivade än så. Och aldrig blir de mer påtagliga än när man rafsar ihop en hög pyttesmå bikinis i karamellfärger och kliver in i lysrörslandet i provhytten *Suck*
Och eftersom baddräktssäsongen snart nalkas, så det är ju dags att sätta i gång med och prova bikini om man nu ska hinna få någon innan badsäsongen börjar samt som faktiskt sitter bra eller åtminstone okej!

Men i alla fall; Bikinistunden – Provstunden! Finns det något tillfälle där ens självkänsla åker hiss ner till underjorden med blixtens hastighet? Märkte det när jag skulle prova bikini till Italien. Magen och hela kroppen känns inte det minsta bikinivänlig, utan påminner om att jag borde sluta med mina situps med det få som jag faktiskt hinner med att göra nu för tiden.

Jag blundar alltid varje år och hoppas på att när jag öppnar mina ögon ser jag ut som Hedi Klum eller Cindy Crawford men inte då det är fortfarande jag som står där när jag öppnar ögonen. Hmmmm…
Varför rymmer det en ständig kamp mellan insida och utsida, mellan ideal och verklighet, mellan kropp och själ, liv och död?
Sen kan man ju självklart vända på det; Vad klassas som skönhet, eller ska man tolka det så här; Vad är skönhet egentligen??


Men, precis samma känsla återkommer oxå varje år när jag väl är ute ur den förfärliga provhytten så återvänder självförtroendet. Jag är ju faktisk ingen modell, jag är inte ung heller, och inte perfekt på långa vägar, det är faktiskt viktigt att vara realist *skrattar* Att acceptera att jag faktiskt inte är lika lagom smal som tidigare.
Vet ju att jag kan bara inte se ut som Hedi Klum eller som någon annan supermodell (även fast jag vill hihi) när man är 40 och fött tre barn och är en vanlig ”Svensson”
Jag duger jäkligt bra! (Jag måste upprepa det 100 gånger för att förtränga provstundschocken som varje år)
Men mitt knep är att tänka ett steg längre, och hur härligt det SNART faktiskt kommer att bli att tillbringa en dag på stranden med sol, bad, och glass.
Nog kan flera veckors semestermys i sommar vara värt en kvarts vinterblek vånda i provhytten varje år?
Fast det är klart, ska nog ta mig en promenad i kväll, eller varför inte ett pass på Friskis & Svettis?

Love..

Kartläggning....

Min kollega M har ”spanat” in en på jobbet, en ganska söt lite nörd faktiskt. Och genstat tyckte M att vi skulle kartlägga vem han är. Självklart kom jag tänka på gamla minnen, och visst handlade det om killar, killar, och åter killar…..

Och visst handlar det om kartläggning, jag ska erkänna jag och min väninna som jag jämt hängde med när jag var ”yngre” vi brukade kartlägga killar. Förut så sa jag att jag aldrig skulle berättad det för vem som helst, men ni som läser min blogg är väl inte vem som helst!!!Och eftersom bloggen är näst intill en trevlig sysselsättning vid tristess så jag kan ju inte låta bli att berätta;) Ni vet ju att jag kan ju vara som en öppen bok *LER*

Jag kan förstå att det låter konstigt för dig som aldrig har kommit i kontakt med begreppet förut och är självklart kille, men jag kan lova att nästan alla betuttade ungdomar höll på med det här på den tiden jag gick i skolan. Men om du bara visste hur roligt det är att bit för bit få kartan av den person du pratat extra länge med ute i lördags eller vart du än träffade denna människa. Tja vem vet, du som kille kanske också har kartlagt en intressant kvinna, men skulle säkert inte erkänna så lätt som vi tjejer, eller lika lätt som jag *skrattar* Men kom ihåg nu att det här var i högstadiet, då var man galen och bara lite idag;)

Det är verkligen långt ifrån alla som vi lade ner så mycket tid på att skåda under lupp. Men om vi träffade någon extra fantastisk som gjorde att det pirrade till lite extra i maggropen så kom suget på att veta mer som ett brev på posten.
Först så ringde vi folkbokföringen och tog reda på hans personnummer, har man det så kan man i stort sett få reda på allt. Då är det bara att arbeta successivt igenom kartläggningen som ju går ut på att vi kunde ta reda på vem han var, sen var det bara fight for fight och sedan sätta in stöten =))) Så M när ska vi börja, detekriv Nettan är redo....



Spaning pågår....

Vår = Nyförälskelse = Romantik…

Underbar att få börja cykla igen, att få känna hur faktiskt solen värmer i ansiktet. Såg en del nyförälskade ungdomar som höll varandra i handen och fnissade på vägen hem från jobbet idag – härligt! Och nere vid hamnen överallt sitter eller går de och delar sina glassar eller något annat de har med sig (inte ett Ego så långt ögat når, här inte ), ler förälskat fnissar och utstrålar glädje. Inte ens på familjen simson kan de låta bli varandra idag tom där pussas det, pussas, pussas, pussas!
Och själv känner man sig som en rar gammal tant som känner nostalgisk och sentimental inför ”ung kärlek” Det var ju länge sedan mitt hjärta kände ”ung” kärlek (har funnit kärlek igen – men på ”äldre” dar hahhaha ), men självklart så bringar ”ung” kärlek gamla minnen när i sin ungdom var ute på långa förälskade cykelturer och trasslade in styrena i varandra när man bara var tvungen att stanna till och kyssas, eller när man var tvungen att bara känna på varandra vart man än va.



Anders, mmmm Anders vara min första förälskelse, han var mörk och blåögd och för mig som var ung och kär första gången i mitt liv tyckte han såg ut som en Gud. Tyvärr så ledde vår knoppande romans aldrig någon vart.
Tur är ju att när man var ung så växlande föremålen väldigt snabbt, och min stora förälskelse nr 2 poppade upp som gubben i lådan en ljummen försommarkväll ett antal år sedan. Han var den ljuvligaste jag sett i ett par jympa dojor tyckte jag, jag var bara 15 år men tyckte han vara en riktig man. Och eftersom jag vara blygast än blygast då menar jag blygare än samtliga snövits sju dvärgar så vart det självklart inte något mer än ett par plockade blommor från skogen som jag satt på hans pakethållare en kväll utanför gården vi hängde på!

Men jag kommer aldrig glömma den underbara känslan, känslan av att magen vara full av fjärilar. Att ständigt gå omkring och vara glad och fnissig.
Romantiken spirar som varje vår – kolla bara nästa parkbänk eller där du går nästa gång. Eller varför inte pussas och kramas och njuta av den kommande sommaren du själv? Man blir väl aldrig för ”gammal” för Romatik?
Känslan är detsamma, fjärilarna är detsamma ”ung” som ”äldre”
Jag själv ska både pussas och fnissa och le över – seende när jag ser kärleken…

Love….

Vad är Livet?

Jag tycker att livet är en gåva, ett spännande och stimulerande äventyr. Vad vi gör med det, hur lyckliga vi är, beror på hur vi väljer att uppfatta livet. Det är aldrig för sent att ändra våra vanor eller anpassa våra tänkesätt och det är sannerligen aldrig för tidigt.

Har blivit tillfrågad om varför jag inte skriver dagbok, om jag har stannat upp, om jag har ramlat av pinn m.m. eller det finaste fråga av allt; Hur jag mår efter allt som har hänt S.Har varit helt hjärndöd de senaste veckorna, mina känslor och rädsla att va så nära att förlora S har kommit i kapp mig i efterhand, har drömt drömmar och varit riktigt ledsen i mitt hjärta. Men har även förstått att det gäller att utnyttja de psykiska fartvindarna, att lära sig surfa på de inspirerande må bra vågorna efter det som har hänt.Vi alla har ju upp och ner stunder mer eller mindre, behöver ju inte hända tunga saker för att man ska ha en jobbig period. Men jag tror fan att vi alla behöver lära oss att surfa på de uppåt vågorna när de kommer, menar vi människor är ju som ketchupflaskor. Först kommer det ingenting, sen kommer ingenting, sen ingenting – och sedan kommer allting på en gång.

En sak som jag undrar är varför tickar inte allt på i lagom takt? Lika mycket energi, lika många idéer, lika mycket inspiration varje dag utportionerade i ”lagomportioner” Men självklart så vet jag ju att det inte fungerar så i det ”verkliga” livet, åtminstone inte i mitt liv, och speciellt inte efter det som har hänt min S och hans vänner.

Tur nog så är det bara en period just nu. Känner att min inspiration är på väg. Plötsligt kommer min hjärna och mitt hjärta gå på högvarv igen, all min kreativitet som jag faktiskt har och även försökt locka fram under dessa veckor är på väg att bubbla upp igen =)
Kanske beror det på att jag nu har tappat greppet om Ebb och Flod, förstår du?
Ebb och Flod att man missat det grundläggande - att våra liv inte har ett konstant flöde utan är mer som en vågrörelse upp och ner, upp och ner. Och att det faktiskt kan ta ett plötsligt slut.

Livet måste vara till för att vi ska lära oss av det, både av dess positiva och negativa sidor, och alla tragiska händelser. Varje dag får vi ju tillfälle att växa, att förfina vårt tänkande och förbättra oss själva…

Kärlek….

Döden...

Hur kan livet vara så orättvist ibland?

S och hans vänner förlorade sin kompis i gårdagens lavin i Val d'Isère när det åkte off pist, det gick inte att rädda honom. Han hade följt med lavinen i 300 meter och hela han var sönderkrossad.Mår dåligt, sämre än vanligt och jag har inte kunnat sova i natt. Alla mina tankar går till T:s fru och hans två småbarn på 4 och 6 år. Samt att jag vill bara att S ska komma hem!

Som alltid när jag känner mig lite nere så åker min dagbok fram (inte bara nu min blogg utan min privata dagbok) Jag kan inte låta T öde passera mig obemärkt förbi utan att ställa mig själv frågan: Varför har en del sådan tur och andra inte?
Och varför värdesätter man inte småsakerna i ens liv? Och helst innan något händer?
Om man tänker klart så är ju de små sakerna stora sakerna. Saker som man inte ens reflekterar över i vardagen. Att kanske bara sträcka ut handen för att röra någon man tycker om, att skratta med sina vänner, att prata med ens föräldrar – eller gråta när man ser något tragiskt på tv:n. Allt smått!

Händelsen av T och hur nära jag var att förlora S ger mig smärtor inombords. Jag känner mig tom och raslös och vandrar omkring i lägenheten utan att jag ser något. Får man vara en egoist i det här fallet? De hade kunnat lika väl varit S som försvann i snön eftersom de åkte tillsammans, och eftersom lavinen vara så kraftig hade han heller aldrig klarat sig. Plötsligt fastnade min blick tillslut på ett vitt bankomatutdrag på soffbordet, ett slags givet centrum i min tillvaro, jobb, pengar – konsumtion jag inser att jag inte är speciellt rik. Men när jag ser mina vänner, min familj och min omgivning, och att jag fortfarande har S i livet då förstår jag att jag är miljonär!

Så lev nu så länge du hinner, man vet aldrig när din tid försvinner!

Fridens!

Bilderna är skickade till mig från S telefon!