Min nostalgi anda fortsätter...

Gammal kärlek…rostar det gör verkilgen det!

Han var, om inte mitt livs första kärlek, så åtminstone den person vars namn förekommer flitigast på de tummade sidorna i min gamla nötta högstadiedagbok. Han hette något som så upphetsande som Anders(!) och en gång i tiden trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli kär i någon annan. Det måste jag ha trott i ungefär tre månader, för sedan står namnet på nästa ”föremål” för min hett brinnande kärlekslåga, skrivet med sliriga tonårsbokstäver över ett helt uppslag. Bläddra men ett par sidor framåt, hittar man ett halt annat namn och när väl bokens sidor tagit slut, har större delen av årets dagar försetts med ett namnsdagsbarn…
Tro nu inte att jag var ihop med alla dessa killar. Nej, sanningen är förstås(!) en helt annan. Det flesta av killarna var och är en i dag, lyckligt omedvetna om att en vågpermanentad tonårsbrud ”broderade” deras namn sida upp och sida ner i en orangeblommig dagbok med hjärtformat lås.
Det var liksom just det som var själva grejen. Att vara ”hemligt” kär. Att tissla och tassla med bästisen om vilken snygg rumpa Anders fick i sina nya jeans, eller om hon också tyckte att han om möjligt var ännu sötare i sin nya spretiga synthfrisyr… Gud förbjude att han skulle få reda på vad vi pratade om! Det skulle bara vara så hiiiiimla pinsamt…

Det är märkligt hur många gånger man har trott att man var kär på riktigt. För det var ju faktiskt det man trodde - varje gång. Vad man idag avfärdar som fjantig tonårsdravel, var för stunden hur stort som helst. Universumstort.
Av idag förståeliga skäl gjorde det inte så värst ont när Anders gick och kärade ner sig i ”den-ganska-smarta-men-mesi ga-tjejen-i-min-engelska-klass ”. Det var ju inte så att man kände Anders personligen och följaktligen kunde vara så särskilt kär i honom egentligen… Man stod bara och plirade lite försynt när Anders smög sin hand i hennes i glasskön vid kiosken vid skolan, ryckte på axlarna och skrev några spretiga rader i min blommiga dagbok- medan man halvt om halvt redan hade utsett nästa ”kärleksoffer”
Tonårsförälskelserna var många, nästan lika många som fjortisdiscot nere på stan Hour House tror jag det hete.. där vad Harrys ligger idag.
Till Hour House vallfärdade jag och min bästa vän varje lördag, det var där man satt bland borden och smuttade på sin coca-cola medan jag spanade in Bengan från Rönnby. Han var kung inne på ”synthen”och han visste förstås om det. Här satt tjejerna på rad och suktade efter det ouppnåeliga. För ouppnåeliga var precis vad han var, han tycktes aldrig fastna för en enda tjej.

Samma visa lördag efter lördag tills man tröttnade efter att tråna och började se sig om efter ett nytt span. Bengan fick minsann klara sig bäst han ville. Hade den nye kille tur, hamnade han kanske i någons blommiga dagbok. Kanske tillhörde han den skara acneprydda tonårsgrabbar med spretiga synthfrisyrer som fick sitt namn ”broderat” i guldskrift över ett helt uppslag. Var han sedan alldeles speciellt utvald, ja då fick han kanske så mycket som tre hela sidor till sitt förfogande. Men då fick han ju å andra sidan vara något alldeles extra-lite småsöt åtminstone…..

Nostalgi för evigt...

Noja...

Låt mig först göra en sak helt klart: jag lider av en svår åkomma *S* Den är inte dödlig, men ligger latent i min kropp..gång på gång så tror man att nu så är jag äntligen botad. Men plötsigt så plopp-e-li-plopp! Plötsligt väller det ur mig igen som någon slöskig lava och jag blir alldeles lam. Ögonen blir vattniga och jag kipar efter luft...Åhhh vad jag saknar svunnen tid, så här gick det till sent i går kväll:

Jag har nu en tid gått och retat mig på mitt skåp med gamalt bråte i..så jag tog mig äntligen i kragen och skulle rensa. Jag menar nu om någon gång så var det dags att skapa ordning i minnenas arkiv. Bilder, gamla vykort, gamla kärleksbrev, gamla leksaker..(smurfar så ni inte tror något annat hahah) ja massor av skit som man en gång i tiden bara älskade såååå mycket att man inte hade hjärta att kasta det.
I början kände jag mig som en organisatorisk pappers - Hitler; Rensa, läsa, kasta, spara, ett, två hju.....vad det går.
Men så hände det som inte fick ända, min hemliga mapp dök upp från ingenstans. Egentligen så borde jag ha lagt ner den i nostalgi-väskan direkt. Förseglad med en lite kyss så där:)

Men det kändes som ett direkt svek mot alla som jag en gång tyckt mycket om, jag fick svälja maniskt när jag rotade runt bland kuverten. Ett urval:

1.Kärleksbrev med ritat porträtt av mig från Peter i 6:an

2.Bilder där jag är jätte söt och oskuldsfull från ett fotbollsläger i sjuan. (vilket jag också va ;))

3.Breven från Greger som jag träffade när jag var och hälsade på min väninna i England.

4.Ett rosa album med bilder på dom killar som jag väldigt förälskade i mellan 13-16

5.En torkad ros från Ville

6.Ett vykort från på George Michael, den första delen i Wham. Den sexige delen som skulle ta min oskuld *skrattar*

Och då var det kört. Färdigt. Finito.
Nu simmar jag omkring på farligt djupt nostalgivatten. Hela min tonårs period har passerat i revy...
Min tonårsidol, hur har jag kunnat glömma honom? Gud han var ju sååå bra och såååå fin!

Så hade inte telefonen ringt mitt i allt så hade jag väl suttit kvar där ännu..

Länge leve nostalgin…