Locket till Kastrullen...

Tänk hur komiskt allt kan vara och bli, under alla år som singel har jag trivts som fisken i vattnet och jag har verkligen inte velat binda mig på något sätt alls med en kille. Men plötsligt så händer det…

Efter 9 år som singel träffade jag på en intressant man från killarnas land.
Och då menar jag inte vilken man som helst, jag har alltid resonerat att jag behöver en riktig man, som är en riktig i MINA ögon. Jaha, tänker ni vad är det då?
Eller så tänker ni att jag ville ha en machosnubbe som byter däck på bilen lika snabbt och enkelt som han välter omkull mig i sängen. En sådan som spottar snus i motvind och som är tyst och sammanbiten. Knappast! Eller rättare sagt, inte en chans.

Jag har träffat en sådan man som… som… Ja, jag vet inte hur jag ska förklara, förut trodde jag inte det fanns denna sort på killar som S. Var alltid stursk i munnen förut och sa; Om jag ska ha en man ska det vara en ideal man, en man med starkt självförtroende och pondus. En som vet vad han vill och vart han står, han har en klockren självbild, självrespekt och är prestigelös. Han vet vem han är, och den inre styrkan han har gör att han står pall när det blåser snålt. Och det gör verkligen S. Samt att S får mig att känna mig som en kvinna, S får mig att skratta och känna mig avslappnad. S ger så mycket värme, kärlek, passion sådant som oftast tjejer ”söker” men som jag själv alltid har tyckt varit jobbigt. Men med S så känns allt naturligt och inte alls krävande som i början.

Må hända att vi inte har ”äktenskapstycke” Utseendemässigt som en väninna sa till mig på en tjejkväll för en månad sedan, men vad är ”äktenskapstycke”? Och varför är utseende så viktigt? Kan det verkligen inte finnas något annat ”attraherande” än bara ett utseende? Allt är väl relativt!?

Hellre har jag äktenskapstyckte med någon som jag känner mig älskad av och kan vara mig själv och som får mig att skratta än att jag har ett utseende som ”matchar” min partner.S lyssnar på mig och han talar med mig, jag kan bolla tankar och känslor med honom. S tycker om mig när jag sprudlar av lust och när livet jublar men lika mycket som när min väg känns svår och sorgen samt irritationen tynger och orken tryter. Jag och S har ett perfekt ätktenskapstycke…i våra sinnen! S är perfekt för mig!

Vill jag att alla ska få uppleva denna känsla<3

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN……

Evig kärlek...

Evig kärlek…

När man möter en kille/ tjej som man blir kär i så är allt verkligen på topp till 100 %, det sexuella, det man pratar om, det man gör, i stort set ALLT, man verkligen engagerar sig i den andre. Precis som nu, man tycker allt är på rosa moln, man kramas och klämmer och känner och pratar och beter som fjorton ibland;) Allt är roligt och otroligt spännande, inte minst för att S och jag inte har gjort upp om något särskilt. Menar en relation har vi men inga regler mer än att det är vi och inga andra. Vi är lixom fria! S är en otrolig ivrig älskare och en bra lyssnare.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför allt är bra i början för att sedan rasa neråt och neråt ju längre man har varit tillsammans? Säger inte att det gör det för alla, men överlag så verkar det som att många inte har det bra i sina relationer längre. Och jag själv erfarenheter av det från två otroligt långa relationer. Men de flesta har nog väldig många roliga minnen när man varit kär i någon, hur mycket man gjorde för sin partner man kanske skaffade sexiga raffiga underkläder, man älskade överallt och på ovanliga ställen – på hotell, på biosalong, i bilen, i trapphus, ute, lite överallt när lusten faller på. Allt är roligt och bekymmerslöst som jag skrev i min statusrad på FB idag: Kärleken är verkligen en lek som man leker och älskogen är skogen, som är full av vilda blommor!




Men oftast efter 2 år eller senare eller tidigare så börjar oftast relationer att bli etablerade och så har man hunnit lära känna varandra. Man vet nu hur den andre ser ut när man vaknar och är bakfull (ingen vacker syn många gånger) Och till slut utan att man vet hur så krävs det mer och mer för att man ska ha det lika bra i sin relation så som det var i början och det gäller även det sexuella som i början, vad hände? Detta är min största fasa med min nya relation, att hamna i den ”slentrian banan” Ni vet varje kväll tittar man på TV:e tillsammans, går på familjer luncher varje söndag, smider planer varje helg och ser varandra i mysbyxa varje kväll. Borta är all engagemang och bus och glädje. Många kommer säkert tänka, men vadå det är så det blir. Varför är då min fråga, varför?
Är det för att man inte är tänd på varandra längre? Men om man redan från början går djupare och djupare in i bådas sexualitet och varandra som personer, kan man inte på så vis utveckla sitt samliv hela tiden?

Oftast när ett förhållande tar slut, så är det för att det sexuella har dött ut så mycket att man nästan kallar varan för frigid. Men självklart är vi väl inte det som gör att vi kommit in i den onda banan - den slentrian banan.!!?
Myten om kvinnornas frigiditet är lika livsfarlig som myten om mäns eviga sexlust. Men kan inte låta bli att undra; är det verkligen så? Menar i verkligheten så upplever jag det ofta som tvärtom, vet många kvinnor mellan fyrtio och femtio som nyligen kommit i kapp sin egen sexualitet och vill inge annat än att älska, älska, älska. Men deras män är mätta och belåtna. Alltså kvinnorna vill, männen vill inte. Är männen då hjälplösa offer för sin egen macho?
Och enligt mina väninnor som fortfarande är singel motsvarar verkligheten för en gång skull reklamfilmerna; de killar som skrävlar mest och fäller flest är alltid sämst i sängen. De bästa älskarna är de män som är trygga i sig själv, som håller en ganska låg profil och verkligen tycker om kvinnor. Det betyder då att inte bara att fastna för den slanka kroppen med de långa benen och siden underkläder utan att verkligen kunna se kvinnan ur tredimensionellt perspektiv, skratta med henne när hon fiser med fittan under sex eller håller hennes panna när hon har maginfluensa och spyr. Att älska en kvinna/man är som att älska sig själv – man är tvungen att göra plats för en människa av kött och blod som dessutom har egna tankar och en egen själ. Det är inte lätt vill jag lova, men om man vill leva är man tvungen. Eller?


Men hur får man då en relation med en fungerande sexualiteten att räcka i ett helt liv? Är det bort med underkläderna, leksakerna, romantiken, lyxhotell, rosorna och champagnen? Är det inte så att om man vill ha en varaktig och bra sexualitet måste man se sin partner i ögonen och granska hela sin relation för att se var den är värd. I en relation är det så lätt att hamna i ett mönster, själv har jag ju haft så svårt för relationer varit så stel – men jag tror och har jobbat på att älska sig genom mitt främlingskap med S. Sedan har jag kommit igenom prövotiden; ni vet då man lyfter undan förälskelsens spindelväv och beskådar den andres ansikte för första gången. Man lär känna varan bakom passionen, man ska finna ut om man verkligen vill ha en relation med varan eller ej, det var ett hästjobb för mig!!

Många relationer tar slut här och nu, det gjorde mina relationer innan S de tog slut innan det egentligen har börjat. Somliga par är kompatibla, de har en kort prövotid och finner varan ganska snart. Andra har en lång och komplicerad sådan; det kan ta sina modiga år innan man finner varandra och hitta ett vettigt sätt att leva tillsammans på, men det ger ändå inte upp eftersom deras kärlek är starkare än prövningen de utsätts för.Efter prövotiden kommer frågan om sexualitet upp till ytan, och den är egentligen enkel: Man kan leva som vänner i en avsexualiserad relation, eller i en då – och – då sexualiserad dito. Eller så kan man ha ett friskt och levande sexliv, men för detta finns det inga genvägar. Man tänder väl på varandras person, på varandras intellekt, på varandras egenskaper? Man tänder väl inte på någon yta eller kosmetik om det inte ska vara för en natt? Eller för att genomsnittet älskande två komma två gånger i veckan? Man tänder väl för att man älskar varandra? Men för att älska med den man älskar så måste man ju hålla såret rent och öppet, låta blodet flöda, putsa bort oxideringen från brottytan, hugga upp vaken så att den inte fryser igen. Man är tvungen att ha en levande dialog, man måste kunna prata om drömmar, förhoppningar, ambitioner av alla de slag, om allt som att vara icke partisk och ändå så livsviktigt.

Kan det inte vara så att man måste förstå att man har en levande människa bredvid sig i sin relation, en separat individ vars kropp bultar och pulserar av eget liv, ett liv med en hjärna som är ett helt universum av förunderliga tankar och ett eget hjärta av kött och blod som slår och slår, som innehåller miljoner impulser och olika känslor år olika håll, föst då har man möjligheten att inse den störta skatten av alla är – tillgången till en annan människa! Först då kan man på allvar slappna av i sin sexualitet och känna sig nyfikenheten och kanske återvända, att man faktiskt inte alls var uttråkad eller frigid utan att man har alla möjligheter att få inte bara ett fungerande relation med en fungerande sexliv, ett fullvärdigt liv, som en människa i en kärleksrelation i ordets rätta bemärkelse.

Kärlek…

Kropp och Knopp…

ÄNTLIGEN är sommaren snart här, vet att många så som jag har längtat efter värmen och solen.
Och vad innebär det för oss tjejer då, jo självklart en inventering i våra garderober. Men attans då, för mig och säkert för flera tjejer så är det inte så lätt att komma överens med sin spegelbild alla gånger *skrattar* Det är så förbenat lätt att haka upp sig på en liten och obetydlig detalj och rätt var det är så har den lilla detaljen vuxit till något ofantligt.
Ni vet magen som inte är lika spänd som när man var ung, eller baken som faktiskt hänger mer än nödvändigt och låren som har en del skrattgroppar…

Förut som senast för förra året var jag i alla fall medelmåttig i ordets rätta bemärkelse av medellängd, och i medelvikt. En sådan fysik har både för och nackdelar - allt i klädväg finns, men det tar snabbt slut eftersom det finns många kvinnor som finns i mitten av den skalan *LER*
Idag vet inte vad jag är längre *skrattar*

Kommer aldrig att glömma när jag var i tonåren, då var jag enormt fixerad vida mina STORA jätte kanoter till fötter som jag tyckte att jag hade. Minns att jag tyckte att de såg ut som pråmar i alla sorters skor och jag var övertygad om att alla såg mig automatiskt tänkte; Där går ett vandrande L .
Jag hatade att köpa skor och hade följaktligen bara 3-4 par i garderoben som jag använde tills det föll i bitar, men som tur var någonstans vid 18-19 års ålder så hände det något. Jag insåg vad vem som helst kunde ha berättat för mig och som mina väninnor redan hade berättat för mig. Att strl 39 i skor i verkligheten inte är något att haka upp sig på när man ändå är 170 lång, att ALLA fötter ser långa ut i vissa sko – modeller och att det är alldeles för roligt att shoppa skor för att bry sig om en sådan bagatell som hur stora apostlahästarna som ska ner i skorna faktiskt är.

En noja mindre alltså (och många, många fler par skor i garderoben) men de flesta nojor är mer seglivade än så. Och aldrig blir de mer påtagliga än när man rafsar ihop en hög pyttesmå bikinis i karamellfärger och kliver in i lysrörslandet i provhytten *Suck*
Och eftersom baddräktssäsongen snart nalkas, så det är ju dags att sätta i gång med och prova bikini om man nu ska hinna få någon innan badsäsongen börjar samt som faktiskt sitter bra eller åtminstone okej!

Men i alla fall; Bikinistunden – Provstunden! Finns det något tillfälle där ens självkänsla åker hiss ner till underjorden med blixtens hastighet? Märkte det när jag skulle prova bikini till Italien. Magen och hela kroppen känns inte det minsta bikinivänlig, utan påminner om att jag borde sluta med mina situps med det få som jag faktiskt hinner med att göra nu för tiden.

Jag blundar alltid varje år och hoppas på att när jag öppnar mina ögon ser jag ut som Hedi Klum eller Cindy Crawford men inte då det är fortfarande jag som står där när jag öppnar ögonen. Hmmmm…
Varför rymmer det en ständig kamp mellan insida och utsida, mellan ideal och verklighet, mellan kropp och själ, liv och död?
Sen kan man ju självklart vända på det; Vad klassas som skönhet, eller ska man tolka det så här; Vad är skönhet egentligen??


Men, precis samma känsla återkommer oxå varje år när jag väl är ute ur den förfärliga provhytten så återvänder självförtroendet. Jag är ju faktisk ingen modell, jag är inte ung heller, och inte perfekt på långa vägar, det är faktiskt viktigt att vara realist *skrattar* Att acceptera att jag faktiskt inte är lika lagom smal som tidigare.
Vet ju att jag kan bara inte se ut som Hedi Klum eller som någon annan supermodell (även fast jag vill hihi) när man är 40 och fött tre barn och är en vanlig ”Svensson”
Jag duger jäkligt bra! (Jag måste upprepa det 100 gånger för att förtränga provstundschocken som varje år)
Men mitt knep är att tänka ett steg längre, och hur härligt det SNART faktiskt kommer att bli att tillbringa en dag på stranden med sol, bad, och glass.
Nog kan flera veckors semestermys i sommar vara värt en kvarts vinterblek vånda i provhytten varje år?
Fast det är klart, ska nog ta mig en promenad i kväll, eller varför inte ett pass på Friskis & Svettis?

Love..

Kartläggning....

Min kollega M har ”spanat” in en på jobbet, en ganska söt lite nörd faktiskt. Och genstat tyckte M att vi skulle kartlägga vem han är. Självklart kom jag tänka på gamla minnen, och visst handlade det om killar, killar, och åter killar…..

Och visst handlar det om kartläggning, jag ska erkänna jag och min väninna som jag jämt hängde med när jag var ”yngre” vi brukade kartlägga killar. Förut så sa jag att jag aldrig skulle berättad det för vem som helst, men ni som läser min blogg är väl inte vem som helst!!!Och eftersom bloggen är näst intill en trevlig sysselsättning vid tristess så jag kan ju inte låta bli att berätta;) Ni vet ju att jag kan ju vara som en öppen bok *LER*

Jag kan förstå att det låter konstigt för dig som aldrig har kommit i kontakt med begreppet förut och är självklart kille, men jag kan lova att nästan alla betuttade ungdomar höll på med det här på den tiden jag gick i skolan. Men om du bara visste hur roligt det är att bit för bit få kartan av den person du pratat extra länge med ute i lördags eller vart du än träffade denna människa. Tja vem vet, du som kille kanske också har kartlagt en intressant kvinna, men skulle säkert inte erkänna så lätt som vi tjejer, eller lika lätt som jag *skrattar* Men kom ihåg nu att det här var i högstadiet, då var man galen och bara lite idag;)

Det är verkligen långt ifrån alla som vi lade ner så mycket tid på att skåda under lupp. Men om vi träffade någon extra fantastisk som gjorde att det pirrade till lite extra i maggropen så kom suget på att veta mer som ett brev på posten.
Först så ringde vi folkbokföringen och tog reda på hans personnummer, har man det så kan man i stort sett få reda på allt. Då är det bara att arbeta successivt igenom kartläggningen som ju går ut på att vi kunde ta reda på vem han var, sen var det bara fight for fight och sedan sätta in stöten =))) Så M när ska vi börja, detekriv Nettan är redo....



Spaning pågår....

Vår = Nyförälskelse = Romantik…

Underbar att få börja cykla igen, att få känna hur faktiskt solen värmer i ansiktet. Såg en del nyförälskade ungdomar som höll varandra i handen och fnissade på vägen hem från jobbet idag – härligt! Och nere vid hamnen överallt sitter eller går de och delar sina glassar eller något annat de har med sig (inte ett Ego så långt ögat når, här inte ), ler förälskat fnissar och utstrålar glädje. Inte ens på familjen simson kan de låta bli varandra idag tom där pussas det, pussas, pussas, pussas!
Och själv känner man sig som en rar gammal tant som känner nostalgisk och sentimental inför ”ung kärlek” Det var ju länge sedan mitt hjärta kände ”ung” kärlek (har funnit kärlek igen – men på ”äldre” dar hahhaha ), men självklart så bringar ”ung” kärlek gamla minnen när i sin ungdom var ute på långa förälskade cykelturer och trasslade in styrena i varandra när man bara var tvungen att stanna till och kyssas, eller när man var tvungen att bara känna på varandra vart man än va.



Anders, mmmm Anders vara min första förälskelse, han var mörk och blåögd och för mig som var ung och kär första gången i mitt liv tyckte han såg ut som en Gud. Tyvärr så ledde vår knoppande romans aldrig någon vart.
Tur är ju att när man var ung så växlande föremålen väldigt snabbt, och min stora förälskelse nr 2 poppade upp som gubben i lådan en ljummen försommarkväll ett antal år sedan. Han var den ljuvligaste jag sett i ett par jympa dojor tyckte jag, jag var bara 15 år men tyckte han vara en riktig man. Och eftersom jag vara blygast än blygast då menar jag blygare än samtliga snövits sju dvärgar så vart det självklart inte något mer än ett par plockade blommor från skogen som jag satt på hans pakethållare en kväll utanför gården vi hängde på!

Men jag kommer aldrig glömma den underbara känslan, känslan av att magen vara full av fjärilar. Att ständigt gå omkring och vara glad och fnissig.
Romantiken spirar som varje vår – kolla bara nästa parkbänk eller där du går nästa gång. Eller varför inte pussas och kramas och njuta av den kommande sommaren du själv? Man blir väl aldrig för ”gammal” för Romatik?
Känslan är detsamma, fjärilarna är detsamma ”ung” som ”äldre”
Jag själv ska både pussas och fnissa och le över – seende när jag ser kärleken…

Love….

Vad är Livet?

Jag tycker att livet är en gåva, ett spännande och stimulerande äventyr. Vad vi gör med det, hur lyckliga vi är, beror på hur vi väljer att uppfatta livet. Det är aldrig för sent att ändra våra vanor eller anpassa våra tänkesätt och det är sannerligen aldrig för tidigt.

Har blivit tillfrågad om varför jag inte skriver dagbok, om jag har stannat upp, om jag har ramlat av pinn m.m. eller det finaste fråga av allt; Hur jag mår efter allt som har hänt S.Har varit helt hjärndöd de senaste veckorna, mina känslor och rädsla att va så nära att förlora S har kommit i kapp mig i efterhand, har drömt drömmar och varit riktigt ledsen i mitt hjärta. Men har även förstått att det gäller att utnyttja de psykiska fartvindarna, att lära sig surfa på de inspirerande må bra vågorna efter det som har hänt.Vi alla har ju upp och ner stunder mer eller mindre, behöver ju inte hända tunga saker för att man ska ha en jobbig period. Men jag tror fan att vi alla behöver lära oss att surfa på de uppåt vågorna när de kommer, menar vi människor är ju som ketchupflaskor. Först kommer det ingenting, sen kommer ingenting, sen ingenting – och sedan kommer allting på en gång.

En sak som jag undrar är varför tickar inte allt på i lagom takt? Lika mycket energi, lika många idéer, lika mycket inspiration varje dag utportionerade i ”lagomportioner” Men självklart så vet jag ju att det inte fungerar så i det ”verkliga” livet, åtminstone inte i mitt liv, och speciellt inte efter det som har hänt min S och hans vänner.

Tur nog så är det bara en period just nu. Känner att min inspiration är på väg. Plötsligt kommer min hjärna och mitt hjärta gå på högvarv igen, all min kreativitet som jag faktiskt har och även försökt locka fram under dessa veckor är på väg att bubbla upp igen =)
Kanske beror det på att jag nu har tappat greppet om Ebb och Flod, förstår du?
Ebb och Flod att man missat det grundläggande - att våra liv inte har ett konstant flöde utan är mer som en vågrörelse upp och ner, upp och ner. Och att det faktiskt kan ta ett plötsligt slut.

Livet måste vara till för att vi ska lära oss av det, både av dess positiva och negativa sidor, och alla tragiska händelser. Varje dag får vi ju tillfälle att växa, att förfina vårt tänkande och förbättra oss själva…

Kärlek….

Döden...

Hur kan livet vara så orättvist ibland?

S och hans vänner förlorade sin kompis i gårdagens lavin i Val d'Isère när det åkte off pist, det gick inte att rädda honom. Han hade följt med lavinen i 300 meter och hela han var sönderkrossad.Mår dåligt, sämre än vanligt och jag har inte kunnat sova i natt. Alla mina tankar går till T:s fru och hans två småbarn på 4 och 6 år. Samt att jag vill bara att S ska komma hem!

Som alltid när jag känner mig lite nere så åker min dagbok fram (inte bara nu min blogg utan min privata dagbok) Jag kan inte låta T öde passera mig obemärkt förbi utan att ställa mig själv frågan: Varför har en del sådan tur och andra inte?
Och varför värdesätter man inte småsakerna i ens liv? Och helst innan något händer?
Om man tänker klart så är ju de små sakerna stora sakerna. Saker som man inte ens reflekterar över i vardagen. Att kanske bara sträcka ut handen för att röra någon man tycker om, att skratta med sina vänner, att prata med ens föräldrar – eller gråta när man ser något tragiskt på tv:n. Allt smått!

Händelsen av T och hur nära jag var att förlora S ger mig smärtor inombords. Jag känner mig tom och raslös och vandrar omkring i lägenheten utan att jag ser något. Får man vara en egoist i det här fallet? De hade kunnat lika väl varit S som försvann i snön eftersom de åkte tillsammans, och eftersom lavinen vara så kraftig hade han heller aldrig klarat sig. Plötsligt fastnade min blick tillslut på ett vitt bankomatutdrag på soffbordet, ett slags givet centrum i min tillvaro, jobb, pengar – konsumtion jag inser att jag inte är speciellt rik. Men när jag ser mina vänner, min familj och min omgivning, och att jag fortfarande har S i livet då förstår jag att jag är miljonär!

Så lev nu så länge du hinner, man vet aldrig när din tid försvinner!

Fridens!

Bilderna är skickade till mig från S telefon!

Lycka – Tur…

Tänk att en lycka kan vara kort, ena stunden så svävar man på moln och går omkring med en ständig längtan inombords. För att plötsligt falla handlöst mot marken och landa med ett krasch…

Har precis fått ett samtal från Bergen i Val Disere (Frankrike), ett samtal om att en lavin har utbrutit och en har strukit med i denna lavin utav det stora gänget som S åker med.



Mina tankar flyger iväg, varför? Nu när jag äntligen har träffat han som klarar av att ta emot min kärlek, min vänskap min värme och passion. En man som faktiskt lyssnar till mig, talar med mig, delar och bollar tankar och känslor med mig.
S tycker om mig när jag sprudlar av lust när livet jublar och kraften flödar lika mycket som när min väg känns svår och sorgen tynger och orken tryter.

Mitt hjärta slutar slå för några sekunder och sedan kommer tårarna, ska det vara så här?
Det visar sig att min S har klarat sig med nöd och näppe men hans rumskompis kom under snön och tur nog efter en del letande hittade det honom men tyvärr medvetslös och hjärtat slog inte. Håller mina tummar att han klarar sig. När luren läggs på börjar det olidliga att vänta på ett till samtal som jag lovades när alla hade lugnat sig. Vill ha det samtalet nu…..

Tänk vad livet blir påtaglig när man får vara med om sånt här, helt plötsligt inser man vad man vill med livet och vad man uppskattar. Synd bara att det ska behöva hända saker för att man ska inse…

Den avundsjuke är sin egen bödel…

Kärleken hotas ständigt av svek, död, bedrägeri och lögn.
Man kan säga att kärlek har många ansikten
frågan är bara hur man ska lyckas välja rätt?
Det kan man aldrig och det är nog en del av tjusningen med det hela.
Att allt är som ett spel och när man väl lyckas så är glädjen obeskrivlig.
Trots detta så finns det inget ord i världen som är så missbrukat.

Djupt inom oss alla så ligger det en längtan efter intimitet och efter att bli omtyckt/älskad av någon för den man verkligen är. Kan denna längtan göra så att man ställer till elände för andra?

Fick ett märkligt samtal i måndags när jag vara på väg ut för att jogga, från en flyktig väninna som jag aldrig pratar med annars. Det visade sig att hon var ju nyfiken på denna S jag har en relation med. Jag berätta de vad han hette och hur vi träffade och det hela slutade med att hon informerade mig med dålig information om S i 30 minuter.
Hon sa också att hon talade om detta för mig för att hon bryr sig om mig!? Hur kan hon ens påstå att hon bryr sig om mig när vi aldrig ens umgås? Hade trott på henne om hon varit min vän!

Under min joggingrunda så är mitt huvud fyllt med bomull, mitt hjärta säger något helt annat om S finns inget som skulle påpeka att det skulle vara sant de hon just informerat mig om. Jag ifrågasätter självklart senare på FB vem har sett och hört m.m. och det hela slutar med att jag även tar kontakt med människor som hon påstår har varit med i.
Som också resulterade i ett klokt och bra svar men inget av det som min sk väninna informerat mig om.

Varför finns de människor som vill prata om saker de hört, men aldrig sett? Kan det vara så att dom här människorna bär på en avundsjuka och vill bara starta något som det självklart inte kan stå för sedan?
En del verkar inte förstå att ord kan såra mer än att skydda. Att prata om ett förflutet som det inte finns fakta för är ju helt hemskt och sjukt som faktiskt förstör mer och gör faktiskt illa en annan människa om inte fler människor än bara en mer eller mindre.

Varför lägga sig i en annan människas lycka? Varför inte glädjas åt andra. Vad säger man delad glädje dubbel glädje! Är det så att de mår så dåligt själv inombords att det flyr in i andras lycka och vill förstöra i stället för att ta hans om sina egna problem? Ni vet att man kan säga ibland; Kärlek som gör två människor lyckliga gör oftast en tredje olycklig eller avundsjuk!

Förstår inte hur man kan säga en massa om en människa, för att sedan förneka allt man har sagt? Självklart då efter att jag har börjat ifrågasätta.
Tur att jag aldrig lyssnar på en version, tur att jag började ifrågasätta och fråga andra som jag fick ärligt svar av. Och mest tur av allt att mitt hjärta säger och känner något helt annat, så jag luskade lite <3

Finns ett klokt ordspråk om såna här människor; Det som talar illa om andra i ens närvaro, pratar illa om dig i din frånvaro!

Fridens…

Razzia...

Morgondagen började som en storm,S har läst min blogg och är både arg och ledsen, vilket jag kan både förstå och samtidigt ändå inte...

För att rensa mina tankar senare under dagen började jag med en razzia, kylskåpsrazzia, då jag slänger osten, ketchupen i fast form och guckan i fruktlådan som kan ha varit ett päron hmmm näää så fullt farligt är det absolut inte . I alla fall denna välgärning följs upp av att jag svabbar hela kylskåpet med grönsåpa medan mina tankar flyger i väg;

Forskarna säger att det inte är riktigt friskt att vara förälskad. Forskarna menar att nykära har exakt samma symtom som människor med tvångstankar. Ändå vill ingen skydda sig mot sjukdomen...
Kan det vara så?

Snabbt byter mina tankar i väg till den dagen jag flyttade in i min 4:a.
Har ni tänkt på att varje gång man flyttar, så känns det som att man får en ny chans till allt. Nu ska man hålla rent och reda på saker mycket lättare, allt är rent och fräscht och nytt. Så var det i alla fall för mig, så fort jag tog steget över tröskeln så bestämde jag mig för att jag skulle bli den ultimata hustomten.
Jo hej du, strax efter tröskeln så upptäckte jag att jag inte alls skulle bli den ultimata hustomten jag hann ju ingenting. Mattan hinner nästan bytta färg innan jag hinner ge den uppmärksamhet, dammråttorna hinner nästan bilda klubbar med flera underavdelningar. Vi ska inte tala om mina stackars krukväxter, de har gemensamma överläggningar om fördelarna med att gå till de sälla jaktmarkerna innan jag i sista sekund dränker dom i mitt dåliga samvete och som självklart då blev utbytta till plast.

Är det inte lite så också när man träffar en ny? Man tänker att nu har man chansen att rätta till de misstag man gjorde i sin förra relation. Vem vill inte fyllas med glädje egentligen, känna hur underbart det är att dansa vilt och låta hänryckningarna fyllas ända ut i fingrarna och i tåspetsarna, utan för den delen glömma de verklige begränsningarna.

Drar fram draksnabeln och som en höghöjdstränade Electro Lux katt jagar jag råttor så svetten stänker, skurar och putsar.
Är det inte så att en förälskelse tränger sig utan ursäkt in i våra innersta gömslen. Den gör oss antingen sinnesjuk av intensiv lycka eller gör dig långsamt mot den djupaste avgrund och svartsjuk.
Kan inte låta bli att undra; evig lycka då? Finns det?
Är det inte så att till och med när man är överlycklig så väntar man på evig lycka!?

Plötsligt rullar jag ner i min goa soffa och betraktar spinnande mitt stordåd, eller rättare sagt städdåd. Varför är det så tråkigt att städa? Visserligen handlar det bara om tråkgöra så som att dammsuga, skura, damma m.m. men när allt det ”trista” klaras av på en gång blir jag mycket tillfredställd.

Tillfredställd ja, alla vet ju att en förälskelse vara ju inte för evigt, och många tror tyvärr att en besvikelse väntar väl runt hörnet för att det kanske har gjort det tidigare.
Men är det inte så att det eviga perspektivet med förälskelse är en fiktion, inte ett faktum.
Att en förälskelse varken fokuserar vår egen tillväxt eller tillväxten och utvecklingen hos den vi är förälskad i . I stället ger den oss en känsla att vi har nått målet…eller?
Om man inte då nått målet, när blir man då tillfredställd?

Säger bara då denna kärlek den är inte bara en massa rosenblad, utan ibland kan kärleken vara så långt ner i Helvetet att Lucifer själv får brännskador...


XOXO

Det onda med det goda...

Jag är otroligt smickrad att S tycker om mig, och irriterad över mig själv för att jag har en otrolig massa tankar. Och börjar helt allvarligt börja undra om det är något fel på mig.
Jag tycker verkligen om honom, ändå har jag alla mina tankar – varför? Kan det vara så att S är ju en kille som vill gifta sig, och jag har ju aldrig vetat vad jag egentligen vill i den frågan. Har fått frågan men sagt nej och har aldrig varit gift tidigare heller. En av mina tankar är: Vill jag bli gift – någonsin?

Fick en kommentar från en som läser min blogg att jag har mina tankar och funderingar för att han kanske inte var ögongodis nog!?
Ehh nää så är det inte, har aldrig riktat in mig på ett utseende, eller jo kanske bara i vissa enstaka fall om ni förstår vad jag menar;)
Men när det kommer till relationer så har jag en inventeringslista som det flesta singlar och jag har inte utseende som nr 1 på den listan, som jag hade när jag var ung. Jag har stuvat om min lista och fråga sätter mig själv vad är viktigaste för mig!
Vet att jag alltid har gillat killar som är lite egen, eller har ett säreget utseende, vet inte varför det bara är bara så. Eller som visa av mina kompisar har sagt; Töntar eller fula.

Men jag tror att det är framtiden som skrämmer mig, har ju haft två långa relationer där man blev presenterad som deras flickvänner i alla år, levde i en brunsåsvardag och plockade tubsockor strl 44 och respektive strl 46 i tvättkorgen samt satt i soffan som två Zombien och vardagen blev allt slentrian och man tappade bort varandra.

Självklart vet jag som alla andra att Kärleken är svår, många tror inklusive mig själv en gång i tiden att förhållandet liksom kan klara sig på egen hand, och allt ska ordna sig till det bästa så länge man tycker om varandra.
För som jag sa jag vet ju av erfarenhet att det inte är lätt att hålla ihop ett förhållande, men efter 8 år nästan 9 år som singel så märker jag ännu mer hur svårt det är att överhuvudtaget att dejta någon, hur ska det då vara att hålla ihop med någon?

Visst det är helt oslagbart att få vara tillsammans med någon man tycker så mycket om eller rent utav älskar för det mesta, men jag har märkt att som singel är det verkligen lätt att glömma bort hur mycket det egentligen krävs för att dejta och senare hålla ihop ett förhållande.
Och hur mycket mer det krävs för att dessutom hålla förhållande levande, sexigt och utvecklande. Så jag förstår de som är mitt uppe i ett förhållande hur svårt det måste vara att vattna förhållande mitt i vardagen när man är upp mitt i allt.

Men jag och mina tankar jobbar på att ta vara på det onda med det goda, jag väger all den kärlek jag får mot det negativa mitt huvud säger så märker jag faktiskt vad som är viktigast. Och handen på hjärtat vem har inte sina fel och brister?
Nä nu tycker jag det är dags att träna och göra av med lite energi
Love...

Egoist...

S anstränger sig så mycket, och jag har tusen tankar i mitt huvud. S är allt jag någonsin velat ha i en man och han har verkligen allt det jag saknade hos Max. Jag tycker verkligen, verkligen mycket om honom det finns ingenting som inte är rätt egentligen. S är som jag skrev tidigare rolig, smart, snygg? nää inte alls någonstans men värsta sexkungen. Vad är det då ja inte är nöjd med?

Det är nu det är tur att jag har så många vänner som får vara min coach, någon som säger åt mig att sluta tänka en jäkla massa blaj när jag har vild skön sex med min älskare. Att jag borde vara lycklig för det mirakulöst nog har, att jag har träffat en man som har alla kvalifikationer JAG söker hos en man, vad fan är det för fel på mig?

I onsdags när jag hade jobbat över och S hämtade mig på jobbet hem till honom så hade han överraskat mig med ett varmt skumbad med ljus i hela badrummet och vin och otroligt god mat med för-, huvud- och efterrätt bara till mig så började han prata om att vi kanske kan åka på semester i sommar eller till hösten.

S kom med en massa olika förslag med våra barn och utan våra barn, eller om vi skulle åka på en lång semester bara han och jag till ex Mexiko. Jag har alltid velat åka dit så det var ju som en dröm. Men när han sa det kändes det mest som jag ville dra i nödbromsen och hoppa av i farten, går det för fort?
Har jag varit singel för länge? Eller för kort? Är 8 år för kort tid, snart 9 år.
Visst är mysigt att göra en massa saker med honom, gillar det jätte mycket. Så nu går jag omkring och känner mig elak och barnslig. Och helt plötsligt känns det inte lika kul med S jag stör mig på en del saker han säger samt att jag tycker han har knäppa åsikter om en massa grejer, samtidigt vet jag att det är mig det beror på. S är fantastisk!!!!!!

Det är jag som hela tiden ändrar mig i mina tankar, sa knappt någonting i går kväll när vi umgicks eller imorse när vi vaknade med vårt rufs. FAN jag måste helt enkelt vara hopplöst egocentrisk och det absolut största mysteriet är: jag själv!

Fortsättning följer….

XOXO

Tjejer som hatar tjejer och,som älskar sig själva…..

Hade Kick Off i fredags och det bästa på hela kick offen var när Pär Johansson som startade Glad Hudik Teatern höll sitt föredrag om sina ”muppar” Vilken människa, full med karisma och charm och glädje. Och en sak som Pär sa som etsade sig fast i mig var; Varför kan inte vi människor vara nöjda med oss själva så som vi är??
Hur det än är så är vi ”normal” människor otroligt duktiga på att bedöma andras människor utseende,har modemagasinen och de trådsmala modellerna en stor inverkar i allt?

Kvinnor är underbara och otroligt bra på en himla massa saker. Vi kan föda barn, till och med flera gånger, fast det gör ungefär lika ont som att bajsa ut ett kylskåp. Vi kan klura ut hur en Tampax ska användas utan ens ha ingenjörsexamen. Vi kan läsa innantill på flaskor med kemiskt – tekniskt innehåll och inte vilseledas av komplicerat pseudovetenskapliga ordflätor, utan fattar med en gång att det är ett schampo ;) Och så finns den en sak som vi är extremt bra på – att reta ihjäl oss på en viss typ av kvinnor…

Kvinnor som är nöjda med sig själv och sitt utseende – och inte är rädda för att visa det, eller till och med säga det - verkar ha en oerhört provocerande inverkan på sina könsfränder. Och speciellt om inte kvinnan i fråga följer idealmåtten.
Det verkar tydligen vara mycket bättre att ständigt gå och gnälla att man är man var tjock och hur mycket man skulle banta, då kunde man ju få uppmuntrande kommentarer om att man ser fin ut ändå.Varför har vi kvinnor så svårt att vara glad för en annan? Är det jantelagen? Eller är det skandinaviska avundsjukan? Illa är det i alla fall…

Det hela måste handla om självförtroende, jag menar hur man håller sig till andra börjar ju alltid hos en själv. Mår man bra själv, och har accepterat sig själv psykiskt och fysiskt, så har man ju lättare att vara generös mot andra och inte känna sig hotad av dem. Sedan så har väl också mycket att göra med vår kultur! Man ska vara lagom man får inte sticka ut för mycket vare sig det gäller utseende eller framgång. Om man resonerar som jag enligt könsperspektiv på det hela kan man nog också säga att det hela handlar om ett sorts flockbeteende.

Man säger ju att kvinnor traditionellt söker social gemenskap och acceptans inom gruppen i högre utsträckning än män, vi speglar oss i vad andra tycker och det är väldigt viktigt för oss. Vi vill vara omtyckta och vi blir inte omtyckta av gruppen om vi stjäl uppmärksamhet från dem genom att visa oss för självsäkra och attraktiva. På ett plan handlar det säkert om konkurrensen om hannarna.. måste ju vara så *S* Utseendet är ju ett av kvinnans konkurrensmedel…;)

Love...

Dejter...

För korta byxor, fel färg på strumporna, smaskar när han äter, tyst- ingen nyfikenhet – ingen karisma/charm.
Vet att jag kan vara jäkligt kräsen men någon måtta får det väl vara!?
Är det fel att ”önska” sig en man som i alla fall är medveten vad han sätter på sig?
Eller har lite mål i munnen? En kille som vet vad han vill och tar för sig?

Har varit väldigt flitig med att dricka java förra året, Kalle en dag, Janne en annan dag och Erik dagen efter och så vidare och vidare. Men jag kan bara inte låta bli att undra, vad har Västerås för slags killar idag? Känns som en del har slutat att bry sig hur det ser ut över huvudtaget, vad har hänt? Killar i min ålder eller uppåt ser ju mer ut som gubbar!?
Eller är det jag som jagar ”skönheten” i killarna? Har ju alltid talat för att skönhet i man eller kvinna att det är någon som väcker behagliga känslor hos betraktaren.
Kan jag inte stå för det själv längre?
Då menar jag självklart inte bara det inre, det yttre talar ju för sig själv innan man når inre.
Precis som fåglarna väljer de längsta stjärtfjädrarna eller de färggrannaste brösten så vill vi människor hitta den mest livsdugliga och extraordinära partnern.
Vad är det då som gör att man bara ser omöjligheter än möjligheter?

Kan inte låta bli att undra om singlar vet vad de egentligen söker?
Menar jag springer på killar som har hängt på nätet i ett år och lite där till, blir ju mörkrädd.
Vad är det då som betyder något?
Och då kanske ni tänker; Vet du själv vad du hoppas finna då?
Jo där tvekar jag inte för fem öre,vem vet det kanske tom redan finns runt hörnet.
Men jag kan inte låta bli att tänka; vågar vi singlar drömma och tillgodose vår längtan? Är vi bereda exempelvis att satsa vår värdighet för kärlekens skull, för äventyr - att vara levande?
Känns inte som det, efter alla ”kaffe dejter” som jag har varit på så är det mycket ursäkter och beklagande och en massa rädsla, och att man har blivit sårade och gudarna ved vad. Säger det igen, vilken har inte blivit det. Men ska man sluta leva för det?

Är det inte kanske dags att vi singlar berör kärnan i ”vår” sorg? Att man öppnar sig för livets svek och INTE bär på rädslan för mer smärta - det är ändå inget man kan förutspå och få lovat att den andre att inte bli. Är det inte dags för alla ”oss” som skyller på rädsla att klara av smärtan i stället?
Kan vi vara sanna mot oss själva, trots att vi gör andra besvikna och ledsna – utan att förråda vår egen själ?
Är vi trolösa samtidigt som vi kan vara trovärdiga?

Fridens...