Tänk att en lycka kan vara kort, ena stunden så svävar man på moln och går omkring med en ständig längtan inombords. För att plötsligt falla handlöst mot marken och landa med ett krasch…
Har precis fått ett samtal från Bergen i Val Disere (Frankrike), ett samtal om att en lavin har utbrutit och en har strukit med i denna lavin utav det stora gänget som S åker med.
Mina tankar flyger iväg, varför? Nu när jag äntligen har träffat han som klarar av att ta emot min kärlek, min vänskap min värme och passion. En man som faktiskt lyssnar till mig, talar med mig, delar och bollar tankar och känslor med mig.
S tycker om mig när jag sprudlar av lust när livet jublar och kraften flödar lika mycket som när min väg känns svår och sorgen tynger och orken tryter.
Mitt hjärta slutar slå för några sekunder och sedan kommer tårarna, ska det vara så här?
Det visar sig att min S har klarat sig med nöd och näppe men hans rumskompis kom under snön och tur nog efter en del letande hittade det honom men tyvärr medvetslös och hjärtat slog inte. Håller mina tummar att han klarar sig. När luren läggs på börjar det olidliga att vänta på ett till samtal som jag lovades när alla hade lugnat sig. Vill ha det samtalet nu…..
Tänk vad livet blir påtaglig när man får vara med om sånt här, helt plötsligt inser man vad man vill med livet och vad man uppskattar. Synd bara att det ska behöva hända saker för att man ska inse…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar