Min nostalgi anda fortsätter...

Gammal kärlek…rostar det gör verkilgen det!

Han var, om inte mitt livs första kärlek, så åtminstone den person vars namn förekommer flitigast på de tummade sidorna i min gamla nötta högstadiedagbok. Han hette något som så upphetsande som Anders(!) och en gång i tiden trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli kär i någon annan. Det måste jag ha trott i ungefär tre månader, för sedan står namnet på nästa ”föremål” för min hett brinnande kärlekslåga, skrivet med sliriga tonårsbokstäver över ett helt uppslag. Bläddra men ett par sidor framåt, hittar man ett halt annat namn och när väl bokens sidor tagit slut, har större delen av årets dagar försetts med ett namnsdagsbarn…
Tro nu inte att jag var ihop med alla dessa killar. Nej, sanningen är förstås(!) en helt annan. Det flesta av killarna var och är en i dag, lyckligt omedvetna om att en vågpermanentad tonårsbrud ”broderade” deras namn sida upp och sida ner i en orangeblommig dagbok med hjärtformat lås.
Det var liksom just det som var själva grejen. Att vara ”hemligt” kär. Att tissla och tassla med bästisen om vilken snygg rumpa Anders fick i sina nya jeans, eller om hon också tyckte att han om möjligt var ännu sötare i sin nya spretiga synthfrisyr… Gud förbjude att han skulle få reda på vad vi pratade om! Det skulle bara vara så hiiiiimla pinsamt…

Det är märkligt hur många gånger man har trott att man var kär på riktigt. För det var ju faktiskt det man trodde - varje gång. Vad man idag avfärdar som fjantig tonårsdravel, var för stunden hur stort som helst. Universumstort.
Av idag förståeliga skäl gjorde det inte så värst ont när Anders gick och kärade ner sig i ”den-ganska-smarta-men-mesi ga-tjejen-i-min-engelska-klass ”. Det var ju inte så att man kände Anders personligen och följaktligen kunde vara så särskilt kär i honom egentligen… Man stod bara och plirade lite försynt när Anders smög sin hand i hennes i glasskön vid kiosken vid skolan, ryckte på axlarna och skrev några spretiga rader i min blommiga dagbok- medan man halvt om halvt redan hade utsett nästa ”kärleksoffer”
Tonårsförälskelserna var många, nästan lika många som fjortisdiscot nere på stan Hour House tror jag det hete.. där vad Harrys ligger idag.
Till Hour House vallfärdade jag och min bästa vän varje lördag, det var där man satt bland borden och smuttade på sin coca-cola medan jag spanade in Bengan från Rönnby. Han var kung inne på ”synthen”och han visste förstås om det. Här satt tjejerna på rad och suktade efter det ouppnåeliga. För ouppnåeliga var precis vad han var, han tycktes aldrig fastna för en enda tjej.

Samma visa lördag efter lördag tills man tröttnade efter att tråna och började se sig om efter ett nytt span. Bengan fick minsann klara sig bäst han ville. Hade den nye kille tur, hamnade han kanske i någons blommiga dagbok. Kanske tillhörde han den skara acneprydda tonårsgrabbar med spretiga synthfrisyrer som fick sitt namn ”broderat” i guldskrift över ett helt uppslag. Var han sedan alldeles speciellt utvald, ja då fick han kanske så mycket som tre hela sidor till sitt förfogande. Men då fick han ju å andra sidan vara något alldeles extra-lite småsöt åtminstone…..

Nostalgi för evigt...

Noja...

Låt mig först göra en sak helt klart: jag lider av en svår åkomma *S* Den är inte dödlig, men ligger latent i min kropp..gång på gång så tror man att nu så är jag äntligen botad. Men plötsigt så plopp-e-li-plopp! Plötsligt väller det ur mig igen som någon slöskig lava och jag blir alldeles lam. Ögonen blir vattniga och jag kipar efter luft...Åhhh vad jag saknar svunnen tid, så här gick det till sent i går kväll:

Jag har nu en tid gått och retat mig på mitt skåp med gamalt bråte i..så jag tog mig äntligen i kragen och skulle rensa. Jag menar nu om någon gång så var det dags att skapa ordning i minnenas arkiv. Bilder, gamla vykort, gamla kärleksbrev, gamla leksaker..(smurfar så ni inte tror något annat hahah) ja massor av skit som man en gång i tiden bara älskade såååå mycket att man inte hade hjärta att kasta det.
I början kände jag mig som en organisatorisk pappers - Hitler; Rensa, läsa, kasta, spara, ett, två hju.....vad det går.
Men så hände det som inte fick ända, min hemliga mapp dök upp från ingenstans. Egentligen så borde jag ha lagt ner den i nostalgi-väskan direkt. Förseglad med en lite kyss så där:)

Men det kändes som ett direkt svek mot alla som jag en gång tyckt mycket om, jag fick svälja maniskt när jag rotade runt bland kuverten. Ett urval:

1.Kärleksbrev med ritat porträtt av mig från Peter i 6:an

2.Bilder där jag är jätte söt och oskuldsfull från ett fotbollsläger i sjuan. (vilket jag också va ;))

3.Breven från Greger som jag träffade när jag var och hälsade på min väninna i England.

4.Ett rosa album med bilder på dom killar som jag väldigt förälskade i mellan 13-16

5.En torkad ros från Ville

6.Ett vykort från på George Michael, den första delen i Wham. Den sexige delen som skulle ta min oskuld *skrattar*

Och då var det kört. Färdigt. Finito.
Nu simmar jag omkring på farligt djupt nostalgivatten. Hela min tonårs period har passerat i revy...
Min tonårsidol, hur har jag kunnat glömma honom? Gud han var ju sååå bra och såååå fin!

Så hade inte telefonen ringt mitt i allt så hade jag väl suttit kvar där ännu..

Länge leve nostalgin…

Sex and the city!

Ojoj säger bara det, mina tjejer var sig lik ;)
Och denna man Mr Big jisses vilken man ujuj.
Har klurat lite som vanligt så klart, på vad är det som gör att man känner igen sig lite i varje individ av tjejerna?

Sex and the city är ju baserad på Candace Bushnells spalt i tidningen New York Observer, en spalt som plötsligt blev en bok där hon skrev om sina vänners vilda partyliv på Manhattan. Menar jag själv bor ju bara i lilla i Västerås hahaha men ändå.

SJP= Sara Jessica Parker är utan tvivel en förklaring till seriens eviga popularitet, tror jag. Hon är vacker, men absolut inte på ett ouppnåeligt sätt. Hon kan bära vilka paltor som helst, och hennes karaktär Carrie, tja – det kan ju vara du, eller hur. Jag känner mig ganska prickad där, i alla fall på skrivandet;) Hennes grubblerier är mina, hennes kärleksproblem är bekanta (även om mina ligg inte är miljonärer hahahah) och hennes velande är pricken mitt. Hög igenkänningsfaktor rakt igenom, och till och med hennes lite sämre sidor i hennes fall är det ju rökningen och i mitt fall är det söta *LER*

Carrie är som jag en sko fetischist ut i tåspetsarna, och vilken kvinna som älskar skor skulle inte vilja shoppa loss på märken som Manolo,Blahnik, Christian Louboutin eller Jimmy Choo som är lika skamlösa som Carrie…hehehhe Fast det förstår bara vi som älskar skor ;)

Det går bara inte att komma i ifrån det ”Sex and the City” är sexigt, nästan lite sexfixerat underbart *LER* Och det härlig med serien+ filmerna är ju att för en gång skull så är det tjejerna som tar för sig, det väljer och vrakar och knullar och dumpar, allra minst Samantha, gängets ”ålderkvinna” Hon är ju helt vild och galen ,livsfarlig bland allt vältränat lammkött. Hennes inställning är; I´m a trysexual.I´ll try anything once. Härligt va?
För vem vill egentligen inte ta för sig?
För hur det än är så råder det ju olika regler för tjejer och killar,varför ses just tjejer så himla sårbara, alltid som offret!?
Är det inte så att vi tjejer har ju lika stor lust som ni killar, vi vill också släppa loss och inte alltid ha seriösa förhållanden. Men vi tjejer får verkligen lida för vår egen – omgivningens – dubbelmoral. Dels det att vi ska våga gör det här, och att vi ska ha rätt till en fri sexualitet, att vi ska ta för oss – men samtidigt förväntas man ändå vara en fin flicka. Och ett dåligt rykte vill ingen tjej ha!?

De fyra ”SATC” är bara helt underbar trots sina olikheter. Party pinglan och skribenten Carrie är ett känslomässigt virrvarr, men ändå passar ihop med den cyniska karriärkvinnan Miranda. Den pryda konstnärskvinnan Charlotte och den hänsynslöse sexmaskinen Samantha alla 4 har dom en perfekt vänskap man vill se på tv eller film. Hell no förresten det är ju en sådan vänskap man vill HA, i verkliga livet. Om man inte redan har ett sådant liv;)
Ett ”vänner” syndrom alltså…

Puss...

Helgens bravader...

Då var det söndag igen då, helgerna går alltid fortare än veckorna förstår inte riktigt det *Skrattar*
Buffén med mina vänner vart riktigt lyckad, slet som ett djur hela dagen i köket, eller rättare sagt har slitit som en djur hela veckan dock inte med maten men med min balkong handlat möbler, matta samt atrialler. Men jag han, på håret *LER* Men tror ni jag tog något kort på min Buffé när allt var klart då??
Allt gick i Turbo fart hela dagen – kvällen - natten, vet bara att när mina gäster gick så var det otroligt nöjda, MÄTTE och jäkligt glada. Kan man få bättre betyg än det?










Disken kanske talar för sig hur mycket Buffé det var hahaahh


I lördags em. samt kväll var jag ut på sjön med Marie och Peter, underbart.
Roligast var nog när Peter ramlade i hehehe







Och idag så ska jag och några vänner ÄNLTLIGEN se på mina favoriter tjejer SATC 2, som jag har väntat *LER* Kommer ihåg när det la ner min favvo serie,kunde bara inte förstå hur jag skulle klara mig utan denna serie och nu är det kommit ut SATC 2. Och gissa om jag längtar tills på eftermiddagen är som ett litet barn som väntar på sin stora julklapp, och konstigt nog är det ett hett samtalsämne runt bland mina vänner, i alla fall vi som känner igen oss lite ;))

Love

Buffétime...

Sliter som ett djur i köket med min buffé jag ska ha för en del av mina vänner i kväll,ska gå i Itlaiensk mat. Jag hoppas verkligen allt räcker och att ingen går härifrån hungriga, vet i alla fall att det kommer gå härifrån onyktra idag med tanke på min dryckbuffé, så det kanske inte känner suget av hunger hahaha

Nää ska väll fortsätta då, jisses har hållt på sen i morse inte får man njuta av solen idag heller, men dessto mer i kväll i stället =))


Love...

Glömt min handlingsplan...

2010-05-28

JOBB: Kan man jobba hårdare, kan man ta åt sig mera?

SEX/KÄRLEK: Fortfarande tänka mer på mig själv, och jag dejtar jag lovar.
Det är både kalle, Eric, Leo, m.m.
Så mycket java har jag inte druckit på hela 2009 *skrattar*

HÄLSA: Träna minst 4 gånger i veckan - nästan där nu, har även börjat utforska djungel av anti – rynkkrämer och faktiskt köpt den ultimata. Mary Kay den bäste i test och den eviga bästa ultimata krämen *LER*

ÖVRIGT: Bli mer klok, och kanske tänka mindre hahaha

Trevlig helg!
Fridens…

Styrkan sitter i håret...

ÄNTLIGEN så var det gjort, i tisdags satte jag min fot hos frissan.. daaaa!!!
Jag vet- det finns viktigare saker än att ha noja för frisörer, som bekämpande av terrorismen eller svält och naturkatastrofer. Men ändå kan bara inte rå för det, har sån galopperande frisörfobi trott eller ej. Jag var sex år när jag fick luggen snaggad hos morsan frisörska, där det glatt förklarade för lilla växer snart ut igen. Hmm det var väl efter det som jag började hyss en misstro på människor som hade titeln frisör. Och när jag blev äldre så var det väl den svåra chocken som satt i fortfarande. Jag tror det var i sjuan som jag ville piffa till mig och bli ”snygg” och mitt stora mål som jag hade skulle jag nå med hjälp av hårfärg!!!!
Hade självklart gjort några misslyckade försök att se ut som Madonna i håret… men, men!!

Mina allraste knäppaste försök som jag tror många tjejer har gjort..eller!!???
Var att styla mitt hår med sockervatten och raklödder!!! Hmm kommer aldrig glömma när jag satt vid skolbänken och hela mitt hår började sega ner för mina axlar och raklöddret och hamnade på mina axlar, det såg ut som mjäll och det fick man ju veta tusen gånger om!! Men håret stod ju upp ett tag i alla fall.

Sen kom ju tiden när det var modernt med STORA lockar, det bestod ju av rullar och lite vätska det skulle göra mitt hår tjusigt korkskruvlockigt. Min barndomsbästis som fortfarande är en av mina bästa vänner började med att rulla upp mitt hår, och sedan skulle jag rulla hennes…men såååå lååångt kom vi inte för R skrattade så mycket åt min Nellie (lilla huset på prärien) frisyr så att jag kände mig as dum och gick hem. Efter det så klippte jag av mig rubb och stubb, och stubb vart det. efter allt misslyckande med mina frisyrer så bestämde R och jag att färg var nog det som var bäst för oss. Svart självklart tyckte jag för det var ju min favorit färg, glada i hågen trallar vi i väg till Åhlens och köper en svart flaska hmm kommer inte ihåg namnet. Men i alla fall så kom vi hem och utan att läsa bruksanvisningen delade vi självklart på flaskan som VI köpt tillsammans och en halvtimme senare så stod vi där med vårt halv lilla hår…daaa!!!
Efter allt som hänt så tycker man ju att man lär sig av sina misstag… men inte jag och R vi var för unga säger vi.
Ett tag blekte jag mitt hår så mycket att jag plötsligt blev grön, och för att motverka det gröna så hade jag i röd färg.. och vips så föll minsta halva skallen av mig (håret alltså) och jag såg ut som en korsbefruktning mellan Skallepär och Thore Skogman… så det kan gå va!!???

Frissan och hår blev som ungefär som Simon fruktar sin Delila, men efter att ha avverkat minst 30 olika frisörer har jag så mycket material för en undersökning som skulle göra råd och rön grön av avund, och inte nog med det så tycker jag att alla olika salonger tävlar med varandra priser, olika franska namn, och många andra har värre egenskaper.. hmm hur orkar man?? Men jag måste säga, äntligen så har jag hittat min frisör, hon är värd alla mina spring stan runt, och jag börjar nu vänja mig med det sliskiga kaffet hon bjuder på *LER*
Så i tisdags när jag satt med mina folie slingor, så kom det in en tjej som påminde om mig själv när jag var ”yngre” Man såg hur hon led att få sitt avslitna hår avklippt.
Själv som bonus så fick jag min lugg avklippt, det fick tjejen bredvid mig också plus att dom klippt av hennes slitna hår så hon påminde lite om Shanti Roney i filmen ”Tillsammans”
Hmm stackars hon!!!

Själv gick jag därifrån med nya fräscha ljusa jätte ljusa slingor, och en lugg som inte är dess like. Men visst hår växer ut. Med bestämda steg så gick jag hem och var ganska så nöjd, och jag har nästan bara nästan övertygat mig själv att frisören trots allt inte är så farlig!!!
Så här blev resultat =))

Kärlek…

Hjärta av is?

Vad är det frågan om?
Varför händer det inget med mig inombords?

Har nu fått en ny chans med ”L” han är precis som ”K” fantastiskt på många sätt och vis.
Men vart är känslorna?
Varför händer det inget?
Vad är det jag egentligen faller för, kan det vara något som ”L” gör som jag inte direkt blir attraherad av?
Varför kan jag inte njuta av denna man?
Varför kan jag inte försöka bli samspelt med honom - försöka åtminstone även fast det tar flera år att bli det med någon.
Har jag för höga förväntningar på kärleken?
Fortfarande kan jag inte låta bli att undra om det är mitt förflutna som spökar, har skrivit om detta tidigare i min andra blogg. Ska jag aldrig komma vidare, aldrig känna igen?

Eller har alla mina år som singel satt sina spår?
Men frågan jag ställer till mig är; Är jag kär och jag vet ju svaret på den frågan…

XOXO

Jag sätter väninnorna främst...

Jag har alltid varit tight med mina väninnor, jag har hellre riktiga väninnor än trevlig ytliga bekanta. Jag brukar säga om mig själv att jag är en ”aquired tate” Alltså jag är inte för alla, men dem som gillar mig gillar mig som fan alltså som jag är och jag som dom *LER*

Och det här innebär ju att jag har ovanligt några nära vänner, samt många vänner som inte står lika nära. Underbart hur det än är, nackdelen med alla dessa väninnande är att det tar en massa tid. Tidigare för ett antal år sedan så hade vi tjejmiddagar (det har vi fortfarande, dock inte lika ofta) middagarna var som ett sätt att hålla kontakten, vi var alltid och är fortfarande är när vi träffas de galmourösa och rappkätade församlingen.
Då förstår ni själva va?
MÄN och drinkar så klart, då vi alltid som jag har skrivit ventilerar allt från män och deras snoppstorlekar, eller hur killar tolkar och funkar överhuvudtaget. Allt från prestation ångest eller chefer som suger till Politik. Vi pratar allt från Kvalitet till kvantitet…



Och visa av mina vänner har jag haft många hyss med *skrattar* och jag även nya hys med mina vänner jag fått på äldre dar.
Sjuka saker så som att låsas att någon av ens vänner fyller år och beställer in champagne bara för att personalen ska dyka upp med en tårta och sjunka Ja må du leva och så mycket mer *skrattar*
Vad skulle jag göra utan vänner, för utan minna vänner inga minnen….

XOXO

Seg...

Jag vet...Jag vet..Jag vet...
Har varit så lat med bloggen, men flitig på andra sätt =)))
Jag ska, bara jag finner min kamera sladd sen så ligger det text och bilder här...

Inre ro...

Låter bara helgens bilder tala för sig själva =)




Är såååå trött *skrattar*

Harmoni...

Ursäkta men jag bara undrar…

Ibland kan jag inte låta bli att undra om män känner sig hotade av starka - självständiga kvinnor?
Är det så att man ska behöva ”spela” behövande för att en man ska få hans intresse eller att han stanna kvar, spela efter ”reglerna” vad de nu är??
Eller kan det vara så att vi singlar blir aldrig nöjda?
Ju äldre vi blir – desto mer kräsnare blir vi?
Eller sätter vi singlar ribban för högt på vad vi ”söker” så högt att det blir svårt att ta oss över den? Att vi inte vet riktigt vad vi vill ha ut av livet?
Man ser bara omöjligheterna i stället för att det kan finns en möjlighet, minsta lilla som inte känns 100 % eller om hon eller han säger fel mening för tidigt så går det totalt bort – fet bort som min tonåring säger.
Kan ju inte förneka att det är svårt att träffa en man idag, för de flesta har bara en massa ursäkter och bortförklaringar och rädsla framför allt.
Men herre gud vilken i vår ålder har inte blivit sårad?
Och vilken i vår ålder har inte sårat?

Tror att när man skyller på allt detta så har man tappat tron och framför allt hoppet. Man letar fel hela tiden och plötsligt sitter man där gammal och grå och ful och ingen vill ha en, och så har man en hel ocean med saker man ångrade.
Varför ska det vara så jäkla svårt att trotsa sin rädsla?
Om det ligger ett hinder på vägen så går du ju runt det, varför gör man inte lika dant här?
Man kan ju faktiskt träffa på något fantastiskt trots lite motgångar och vinna högsta vinsten.
I mitt huvud går det inte ihop riktigt, att Sverige är ett singelbebott land, men varför är det då så svårt att finna en själsfrände?

Kanske är dags att sluta skylla på saker och öppna ögonen och acceptera verkligheten för att hitta harmonin igen.
Vad är hela poängen med det här nu då?
Kanske att man inte ska gå i samma fotspår hela tiden, livet har så mycket mer att erbjuda om man bara anstränger sig lite extra och vågar lite mera...

Kärlek…

Sko...

HANDLINGSPLAN: 2010- 04-18

JOBB: Jobba hårdare, lägg upp mer förslag, ta för mig.

SEX/KÄRLEK: Lagt ut en sida på nätet, nu ska det dejtas. Tänka mer på mig själv.

HÄLSA: Träna mera, kanske börja utforska djungel av anti – rynkkrämer och faktiskt köpa den ultimata. Ålderns sätter sina spår.

ÖVRIGT: Bli mer klok.

Min tanke idag är varför är killar som skor?
Man vet att den sorten inte passar en, men ändå måste man prova. Varför?

XOXO

Fredagsmyyyyys

Tänk att få vara ensam en fredag sittande i sin egen soffa med värsta hängbrallan och fula t-shirten kan vara så otroligt underbart skönt.
Nackdelen med att vara med sig själv är att jag tänker så förbaskat mycket, men nu har jag i alla fall i kväll haft chansen att lägga upp den där handlingsplanen för mig som jag en gång har börjat men inte kom längre på hahhah
Men nu jädrans ska det funka väl ;)

HANDLINGSPLAN: 2010-04-09

JOBB: Förtränga det jobbiga och smöra för inflytelserika personer, ligga på mera.

SEX/KÄRLEK: Absolut ha mer sex, flörta mera, vara mera öppen. Fundera på om jag ska lägga ut en kontaktannons,men var?

HÄLSA: Äta mindre onyttigt, utforska djungeln av anti- rynkkrämer och självklart köpa den ultimata.Partaja mer eller var det mindre?

ÖVRIGT: Bli onödigt rik (på sikt)Titta mindre på tv

Tänk vad en fredag kväll kan få fram det postiva tankarna, jag är i alla fall nöjd *LER*

Fridens.

Fel - rätt sätt att träffa den rätta…

Är det inte så att vi alla singlar som varit singel ett tag, har någon gång kompromissat med vår sexuella läggning?
När man har fått nog av att vara singel så brukar de flesta vilja att den man träffat ska vara någon man orkar stå ut med i resten av ens liv (och självklart en som står ut med en själv)
Man vad är egentligen det bästa att träffa den rätta? Är det krogen nätet eller via polare?
Egentligen är ju krogen ett klassiskt ställe eller en bar, mycket folk m.m. men sen kommer alla negativa nackdelar. Först och främst ljudnivån, man får inte fram ett enda ord förutom ” Går du hit ofta” eller ” Ta bort din hand från min rumpa innan jag kör ner min hårnål genom den” Sen på visa ställen är det så jäkla mörkt att man inte ens ser sitt potentiella offer, om man inte har supit omgivningen snyggare än vad den egentligen är *LER* Och det där med tryckare, hmm kom igen vem kom på det? Det är säkert en ritual som uppstått för att man ska veta säkert vilket kön man verkligen har stött på hahaha

Sen det där med sina väninnor, visst har det gett olika förslag och även pusslat ihop med en och en annan. Jag brukar undra när vi väninnor lägger oss i en annan väninnas singelliv, är det kopplat till en viss desperation? Menar, tycker de då att man har varit solo lite för länge? Och har ens omdöme svikit en? Menar ens ”kravlista” blir ju kortare och kortare ju längre man har levt ensam, tills den en dag bara finns en punkt kvar som består av: Ska vara en kolbaserad livsform.
Att i slutändan bli tillsammans med sin KK är lika illa tycker jag nu, det är ju som ett arrangerat äktenskap som ens könsorgan ligger bakom =/ Visst kan det börja med hett sex och sluta med kärlek – men tänk efter den sortens relation består ju egentligen av ren lathet – man ligger ju redan med varandra och orkar bara inte börja dejta.

Tror att oavsett hur man träffar sin käresta, via nätet på Ica eller på en studiecirkel eller krogen. Så är den bästa metoden att träffa den rätt att bete sig som om man inte skulle det. Dejter är inte några tillfällen där sanningen frodas direkt vill jag lova av erfarenhet, det är fan som en anställningsintervju ibland, man överdriver, skryter, och fixar upp sig både på utsidan och insidan för att få ”jobbet”
Vart tog ärligheten vägen, nakenheten? Kanske tar längre tid att träffa någon på detta sätt, men när det väll sker vet man att man blir tagen för den man egentligen är =)
Men man ska alltid kolla av hur länge den andre varit singel så man inte blir vald för ens kemiska sammansättning hahah

Har sagt det förut och säger det igen *Skrattar* Måste göra upp en handlingsplan för mig själv hahaha
Fridens…

Vänskap...

I går var vi som De fyra fast vi var fem då *skkrattar* ”SATC” mina vänner är bara helt underbar trots sina olikheter. Party pinglan och skribenten Nettan som jag är ;)ett känslomässigt virrvarr, men ändå passar ihop med den cyniska karriärkvinnan A.Den pryda häst tokiga och djuraktivisten R och den hänsynslöse sexmaskinen M,som oxå då går hand i hand med den familjekäre T.Alla 5 har vi en perfekt och underbar vänskap.




Varför kommer man alltid in på samtalet sex och mannens könsorgan så fort man får något innanför hatten?! Är det för att man själv kanske vill prova på en dag hur det är att vara man och prova på dom sexuella övningarna, eller bara ha makten som man..det här mansdominanta ;) Eller är vi bara rent av sexuellt frustrerande ;)
För ni kan ju tänka er vilka samtal vi hade i bubblet,det var allt från mannens snopp,till kärlek,lycka,barn,hästar,livet....
Ju fler flaskor (bilden nedan) detta kom vi fram till vad kvinnor vill att ni män ska veta:



1.Ljug inte för oss, vi får ändå ALLTID reda på sanningen.
2.Säg inte att du förstår, när du inte förstår ett dug.
3.Du har inte PMS, sluta låtsas som du vet vad det innebär.
4.Ett ljudsystem i din bil imponerar bara på grabbar- inte på oss.
5.Om du talar om hur det är att vara välutrustad, vet vi att du inte är det.
Visst i stället ;)
6.Om du har gjort fel, be om ursäkt.
7.Jämför inte våra bröst med Pamela Andersons, hennes är fejk.
8.Vi kommer alltid tycka att vi är överviktiga, så spela med och säg att vi inte är det.
9.Viktigast av allt: Vi har alltid rätt- glöm aldrig det *Skrattar*

Love...

Livet...

Varför krisar man? Och vad är en kris egentligen? Är det för att skallen har fullt upp med att hänga med vad som egentligen hände från ungdomsbiljetten till att helt plötsligt stå och välja mellan höga klackar eller fotvänliga skor *LER*

När jag va 20 så vägde jag några kilo mindre, jag behövde aldrig hålla in magen när jag hade en snäv klänning som idag *skrattar* därför har jag aldrig en snäv klänning.
För nu när jag har blivit "äldre" har min kropp gjort sig fri, det finns elastisk komfort där min midja en gång var ;)

Mina favvo skor måste vara två storlekar större idag, om fötterna alls går i,
och grenen på strumpbyxorna sitter alltför ofta nere vid knäna.
Men jag har lärt mig under alla dessa år att det spelar ingen roll vad som händer eller hur svart allt känns idag, livet går vidare och imorgon blir det en bättre dag.

Jag har lärt mig, att oavsett vilken relation du har till dina föräldrar så kommer du sakna dem när det inte finns där mera.
Att skaffa sig pengar och saker är inte detsamma som att skapa ett liv.
Jag har lärt mig, att livet ibland ger dig en andra chans.
Jag har lärt mig att man kan inte gå igenom livet med en plockhandske på båda händerna, ibland måste man också kasta tillbaka bollen.

Har även lärt mig, att när jag beslutar något direkt från mitt hjärta så har jag oftast tagit rätt beslut.
Att även om jag har smärta så behöver jag inte ge andra det.
Jag har lärt mig, att varje dag ska man sträcka ut handen till någon, alla behöver en varm tanke eller en vänlig klapp på axeln.
Jag har lärt mig, att människor kommer glömma bort vad du sagt och saker du gjort… men det kommer aldrig glömma hur du fick dem att känna sig!

Är allt detta skillnaden att vara 20 och 40 att man har lärt sig allt detta?
Vart tog åren mellan 20 och 39 år vägen? Dom åren kändes ju som 6 månader!!!

Fridens...