Ibland kan jag inte låta bli att undra om män känner sig hotade av starka - självständiga kvinnor?
Är det så att man ska behöva ”spela” behövande för att en man ska få hans intresse eller att han stanna kvar, spela efter ”reglerna” vad de nu är??
Eller kan det vara så att vi singlar blir aldrig nöjda?
Ju äldre vi blir – desto mer kräsnare blir vi?
Eller sätter vi singlar ribban för högt på vad vi ”söker” så högt att det blir svårt att ta oss över den? Att vi inte vet riktigt vad vi vill ha ut av livet?
Man ser bara omöjligheterna i stället för att det kan finns en möjlighet, minsta lilla som inte känns 100 % eller om hon eller han säger fel mening för tidigt så går det totalt bort – fet bort som min tonåring säger.
Kan ju inte förneka att det är svårt att träffa en man idag, för de flesta har bara en massa ursäkter och bortförklaringar och rädsla framför allt.
Men herre gud vilken i vår ålder har inte blivit sårad?
Och vilken i vår ålder har inte sårat?
Tror att när man skyller på allt detta så har man tappat tron och framför allt hoppet. Man letar fel hela tiden och plötsligt sitter man där gammal och grå och ful och ingen vill ha en, och så har man en hel ocean med saker man ångrade.
Varför ska det vara så jäkla svårt att trotsa sin rädsla?
Om det ligger ett hinder på vägen så går du ju runt det, varför gör man inte lika dant här?
Man kan ju faktiskt träffa på något fantastiskt trots lite motgångar och vinna högsta vinsten.
I mitt huvud går det inte ihop riktigt, att Sverige är ett singelbebott land, men varför är det då så svårt att finna en själsfrände?
Kanske är dags att sluta skylla på saker och öppna ögonen och acceptera verkligheten för att hitta harmonin igen.
Vad är hela poängen med det här nu då?
Kanske att man inte ska gå i samma fotspår hela tiden, livet har så mycket mer att erbjuda om man bara anstränger sig lite extra och vågar lite mera...
Kärlek…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar