När man möter en kille/ tjej som man blir kär i så är allt verkligen på topp till 100 %, det sexuella, det man pratar om, det man gör, i stort set ALLT, man verkligen engagerar sig i den andre. Precis som nu, man tycker allt är på rosa moln, man kramas och klämmer och känner och pratar och beter som fjorton ibland;) Allt är roligt och otroligt spännande, inte minst för att S och jag inte har gjort upp om något särskilt. Menar en relation har vi men inga regler mer än att det är vi och inga andra. Vi är lixom fria! S är en otrolig ivrig älskare och en bra lyssnare.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför allt är bra i början för att sedan rasa neråt och neråt ju längre man har varit tillsammans? Säger inte att det gör det för alla, men överlag så verkar det som att många inte har det bra i sina relationer längre. Och jag själv erfarenheter av det från två otroligt långa relationer. Men de flesta har nog väldig många roliga minnen när man varit kär i någon, hur mycket man gjorde för sin partner man kanske skaffade sexiga raffiga underkläder, man älskade överallt och på ovanliga ställen – på hotell, på biosalong, i bilen, i trapphus, ute, lite överallt när lusten faller på. Allt är roligt och bekymmerslöst som jag skrev i min statusrad på FB idag: Kärleken är verkligen en lek som man leker och älskogen är skogen, som är full av vilda blommor!
Men oftast efter 2 år eller senare eller tidigare så börjar oftast relationer att bli etablerade och så har man hunnit lära känna varandra. Man vet nu hur den andre ser ut när man vaknar och är bakfull (ingen vacker syn många gånger) Och till slut utan att man vet hur så krävs det mer och mer för att man ska ha det lika bra i sin relation så som det var i början och det gäller även det sexuella som i början, vad hände? Detta är min största fasa med min nya relation, att hamna i den ”slentrian banan” Ni vet varje kväll tittar man på TV:e tillsammans, går på familjer luncher varje söndag, smider planer varje helg och ser varandra i mysbyxa varje kväll. Borta är all engagemang och bus och glädje. Många kommer säkert tänka, men vadå det är så det blir. Varför är då min fråga, varför?
Är det för att man inte är tänd på varandra längre? Men om man redan från början går djupare och djupare in i bådas sexualitet och varandra som personer, kan man inte på så vis utveckla sitt samliv hela tiden?
Oftast när ett förhållande tar slut, så är det för att det sexuella har dött ut så mycket att man nästan kallar varan för frigid. Men självklart är vi väl inte det som gör att vi kommit in i den onda banan - den slentrian banan.!!?
Myten om kvinnornas frigiditet är lika livsfarlig som myten om mäns eviga sexlust. Men kan inte låta bli att undra; är det verkligen så? Menar i verkligheten så upplever jag det ofta som tvärtom, vet många kvinnor mellan fyrtio och femtio som nyligen kommit i kapp sin egen sexualitet och vill inge annat än att älska, älska, älska. Men deras män är mätta och belåtna. Alltså kvinnorna vill, männen vill inte. Är männen då hjälplösa offer för sin egen macho?
Och enligt mina väninnor som fortfarande är singel motsvarar verkligheten för en gång skull reklamfilmerna; de killar som skrävlar mest och fäller flest är alltid sämst i sängen. De bästa älskarna är de män som är trygga i sig själv, som håller en ganska låg profil och verkligen tycker om kvinnor. Det betyder då att inte bara att fastna för den slanka kroppen med de långa benen och siden underkläder utan att verkligen kunna se kvinnan ur tredimensionellt perspektiv, skratta med henne när hon fiser med fittan under sex eller håller hennes panna när hon har maginfluensa och spyr. Att älska en kvinna/man är som att älska sig själv – man är tvungen att göra plats för en människa av kött och blod som dessutom har egna tankar och en egen själ. Det är inte lätt vill jag lova, men om man vill leva är man tvungen. Eller?
Men hur får man då en relation med en fungerande sexualiteten att räcka i ett helt liv? Är det bort med underkläderna, leksakerna, romantiken, lyxhotell, rosorna och champagnen? Är det inte så att om man vill ha en varaktig och bra sexualitet måste man se sin partner i ögonen och granska hela sin relation för att se var den är värd. I en relation är det så lätt att hamna i ett mönster, själv har jag ju haft så svårt för relationer varit så stel – men jag tror och har jobbat på att älska sig genom mitt främlingskap med S. Sedan har jag kommit igenom prövotiden; ni vet då man lyfter undan förälskelsens spindelväv och beskådar den andres ansikte för första gången. Man lär känna varan bakom passionen, man ska finna ut om man verkligen vill ha en relation med varan eller ej, det var ett hästjobb för mig!!
Många relationer tar slut här och nu, det gjorde mina relationer innan S de tog slut innan det egentligen har börjat. Somliga par är kompatibla, de har en kort prövotid och finner varan ganska snart. Andra har en lång och komplicerad sådan; det kan ta sina modiga år innan man finner varandra och hitta ett vettigt sätt att leva tillsammans på, men det ger ändå inte upp eftersom deras kärlek är starkare än prövningen de utsätts för.Efter prövotiden kommer frågan om sexualitet upp till ytan, och den är egentligen enkel: Man kan leva som vänner i en avsexualiserad relation, eller i en då – och – då sexualiserad dito. Eller så kan man ha ett friskt och levande sexliv, men för detta finns det inga genvägar. Man tänder väl på varandras person, på varandras intellekt, på varandras egenskaper? Man tänder väl inte på någon yta eller kosmetik om det inte ska vara för en natt? Eller för att genomsnittet älskande två komma två gånger i veckan? Man tänder väl för att man älskar varandra? Men för att älska med den man älskar så måste man ju hålla såret rent och öppet, låta blodet flöda, putsa bort oxideringen från brottytan, hugga upp vaken så att den inte fryser igen. Man är tvungen att ha en levande dialog, man måste kunna prata om drömmar, förhoppningar, ambitioner av alla de slag, om allt som att vara icke partisk och ändå så livsviktigt.
Kan det inte vara så att man måste förstå att man har en levande människa bredvid sig i sin relation, en separat individ vars kropp bultar och pulserar av eget liv, ett liv med en hjärna som är ett helt universum av förunderliga tankar och ett eget hjärta av kött och blod som slår och slår, som innehåller miljoner impulser och olika känslor år olika håll, föst då har man möjligheten att inse den störta skatten av alla är – tillgången till en annan människa! Först då kan man på allvar slappna av i sin sexualitet och känna sig nyfikenheten och kanske återvända, att man faktiskt inte alls var uttråkad eller frigid utan att man har alla möjligheter att få inte bara ett fungerande relation med en fungerande sexliv, ett fullvärdigt liv, som en människa i en kärleksrelation i ordets rätta bemärkelse.
Kärlek…
