Tjejer som hatar tjejer och,som älskar sig själva…..

Hade Kick Off i fredags och det bästa på hela kick offen var när Pär Johansson som startade Glad Hudik Teatern höll sitt föredrag om sina ”muppar” Vilken människa, full med karisma och charm och glädje. Och en sak som Pär sa som etsade sig fast i mig var; Varför kan inte vi människor vara nöjda med oss själva så som vi är??
Hur det än är så är vi ”normal” människor otroligt duktiga på att bedöma andras människor utseende,har modemagasinen och de trådsmala modellerna en stor inverkar i allt?

Kvinnor är underbara och otroligt bra på en himla massa saker. Vi kan föda barn, till och med flera gånger, fast det gör ungefär lika ont som att bajsa ut ett kylskåp. Vi kan klura ut hur en Tampax ska användas utan ens ha ingenjörsexamen. Vi kan läsa innantill på flaskor med kemiskt – tekniskt innehåll och inte vilseledas av komplicerat pseudovetenskapliga ordflätor, utan fattar med en gång att det är ett schampo ;) Och så finns den en sak som vi är extremt bra på – att reta ihjäl oss på en viss typ av kvinnor…

Kvinnor som är nöjda med sig själv och sitt utseende – och inte är rädda för att visa det, eller till och med säga det - verkar ha en oerhört provocerande inverkan på sina könsfränder. Och speciellt om inte kvinnan i fråga följer idealmåtten.
Det verkar tydligen vara mycket bättre att ständigt gå och gnälla att man är man var tjock och hur mycket man skulle banta, då kunde man ju få uppmuntrande kommentarer om att man ser fin ut ändå.Varför har vi kvinnor så svårt att vara glad för en annan? Är det jantelagen? Eller är det skandinaviska avundsjukan? Illa är det i alla fall…

Det hela måste handla om självförtroende, jag menar hur man håller sig till andra börjar ju alltid hos en själv. Mår man bra själv, och har accepterat sig själv psykiskt och fysiskt, så har man ju lättare att vara generös mot andra och inte känna sig hotad av dem. Sedan så har väl också mycket att göra med vår kultur! Man ska vara lagom man får inte sticka ut för mycket vare sig det gäller utseende eller framgång. Om man resonerar som jag enligt könsperspektiv på det hela kan man nog också säga att det hela handlar om ett sorts flockbeteende.

Man säger ju att kvinnor traditionellt söker social gemenskap och acceptans inom gruppen i högre utsträckning än män, vi speglar oss i vad andra tycker och det är väldigt viktigt för oss. Vi vill vara omtyckta och vi blir inte omtyckta av gruppen om vi stjäl uppmärksamhet från dem genom att visa oss för självsäkra och attraktiva. På ett plan handlar det säkert om konkurrensen om hannarna.. måste ju vara så *S* Utseendet är ju ett av kvinnans konkurrensmedel…;)

Love...

Dejter...

För korta byxor, fel färg på strumporna, smaskar när han äter, tyst- ingen nyfikenhet – ingen karisma/charm.
Vet att jag kan vara jäkligt kräsen men någon måtta får det väl vara!?
Är det fel att ”önska” sig en man som i alla fall är medveten vad han sätter på sig?
Eller har lite mål i munnen? En kille som vet vad han vill och tar för sig?

Har varit väldigt flitig med att dricka java förra året, Kalle en dag, Janne en annan dag och Erik dagen efter och så vidare och vidare. Men jag kan bara inte låta bli att undra, vad har Västerås för slags killar idag? Känns som en del har slutat att bry sig hur det ser ut över huvudtaget, vad har hänt? Killar i min ålder eller uppåt ser ju mer ut som gubbar!?
Eller är det jag som jagar ”skönheten” i killarna? Har ju alltid talat för att skönhet i man eller kvinna att det är någon som väcker behagliga känslor hos betraktaren.
Kan jag inte stå för det själv längre?
Då menar jag självklart inte bara det inre, det yttre talar ju för sig själv innan man når inre.
Precis som fåglarna väljer de längsta stjärtfjädrarna eller de färggrannaste brösten så vill vi människor hitta den mest livsdugliga och extraordinära partnern.
Vad är det då som gör att man bara ser omöjligheter än möjligheter?

Kan inte låta bli att undra om singlar vet vad de egentligen söker?
Menar jag springer på killar som har hängt på nätet i ett år och lite där till, blir ju mörkrädd.
Vad är det då som betyder något?
Och då kanske ni tänker; Vet du själv vad du hoppas finna då?
Jo där tvekar jag inte för fem öre,vem vet det kanske tom redan finns runt hörnet.
Men jag kan inte låta bli att tänka; vågar vi singlar drömma och tillgodose vår längtan? Är vi bereda exempelvis att satsa vår värdighet för kärlekens skull, för äventyr - att vara levande?
Känns inte som det, efter alla ”kaffe dejter” som jag har varit på så är det mycket ursäkter och beklagande och en massa rädsla, och att man har blivit sårade och gudarna ved vad. Säger det igen, vilken har inte blivit det. Men ska man sluta leva för det?

Är det inte kanske dags att vi singlar berör kärnan i ”vår” sorg? Att man öppnar sig för livets svek och INTE bär på rädslan för mer smärta - det är ändå inget man kan förutspå och få lovat att den andre att inte bli. Är det inte dags för alla ”oss” som skyller på rädsla att klara av smärtan i stället?
Kan vi vara sanna mot oss själva, trots att vi gör andra besvikna och ledsna – utan att förråda vår egen själ?
Är vi trolösa samtidigt som vi kan vara trovärdiga?

Fridens...