Dejter...

För korta byxor, fel färg på strumporna, smaskar när han äter, tyst- ingen nyfikenhet – ingen karisma/charm.
Vet att jag kan vara jäkligt kräsen men någon måtta får det väl vara!?
Är det fel att ”önska” sig en man som i alla fall är medveten vad han sätter på sig?
Eller har lite mål i munnen? En kille som vet vad han vill och tar för sig?

Har varit väldigt flitig med att dricka java förra året, Kalle en dag, Janne en annan dag och Erik dagen efter och så vidare och vidare. Men jag kan bara inte låta bli att undra, vad har Västerås för slags killar idag? Känns som en del har slutat att bry sig hur det ser ut över huvudtaget, vad har hänt? Killar i min ålder eller uppåt ser ju mer ut som gubbar!?
Eller är det jag som jagar ”skönheten” i killarna? Har ju alltid talat för att skönhet i man eller kvinna att det är någon som väcker behagliga känslor hos betraktaren.
Kan jag inte stå för det själv längre?
Då menar jag självklart inte bara det inre, det yttre talar ju för sig själv innan man når inre.
Precis som fåglarna väljer de längsta stjärtfjädrarna eller de färggrannaste brösten så vill vi människor hitta den mest livsdugliga och extraordinära partnern.
Vad är det då som gör att man bara ser omöjligheter än möjligheter?

Kan inte låta bli att undra om singlar vet vad de egentligen söker?
Menar jag springer på killar som har hängt på nätet i ett år och lite där till, blir ju mörkrädd.
Vad är det då som betyder något?
Och då kanske ni tänker; Vet du själv vad du hoppas finna då?
Jo där tvekar jag inte för fem öre,vem vet det kanske tom redan finns runt hörnet.
Men jag kan inte låta bli att tänka; vågar vi singlar drömma och tillgodose vår längtan? Är vi bereda exempelvis att satsa vår värdighet för kärlekens skull, för äventyr - att vara levande?
Känns inte som det, efter alla ”kaffe dejter” som jag har varit på så är det mycket ursäkter och beklagande och en massa rädsla, och att man har blivit sårade och gudarna ved vad. Säger det igen, vilken har inte blivit det. Men ska man sluta leva för det?

Är det inte kanske dags att vi singlar berör kärnan i ”vår” sorg? Att man öppnar sig för livets svek och INTE bär på rädslan för mer smärta - det är ändå inget man kan förutspå och få lovat att den andre att inte bli. Är det inte dags för alla ”oss” som skyller på rädsla att klara av smärtan i stället?
Kan vi vara sanna mot oss själva, trots att vi gör andra besvikna och ledsna – utan att förråda vår egen själ?
Är vi trolösa samtidigt som vi kan vara trovärdiga?

Fridens...