Gammal kärlek…rostar det gör verkilgen det!
Han var, om inte mitt livs första kärlek, så åtminstone den person vars namn förekommer flitigast på de tummade sidorna i min gamla nötta högstadiedagbok. Han hette något som så upphetsande som Anders(!) och en gång i tiden trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli kär i någon annan. Det måste jag ha trott i ungefär tre månader, för sedan står namnet på nästa ”föremål” för min hett brinnande kärlekslåga, skrivet med sliriga tonårsbokstäver över ett helt uppslag. Bläddra men ett par sidor framåt, hittar man ett halt annat namn och när väl bokens sidor tagit slut, har större delen av årets dagar försetts med ett namnsdagsbarn…
Tro nu inte att jag var ihop med alla dessa killar. Nej, sanningen är förstås(!) en helt annan. Det flesta av killarna var och är en i dag, lyckligt omedvetna om att en vågpermanentad tonårsbrud ”broderade” deras namn sida upp och sida ner i en orangeblommig dagbok med hjärtformat lås.
Det var liksom just det som var själva grejen. Att vara ”hemligt” kär. Att tissla och tassla med bästisen om vilken snygg rumpa Anders fick i sina nya jeans, eller om hon också tyckte att han om möjligt var ännu sötare i sin nya spretiga synthfrisyr… Gud förbjude att han skulle få reda på vad vi pratade om! Det skulle bara vara så hiiiiimla pinsamt…
Det är märkligt hur många gånger man har trott att man var kär på riktigt. För det var ju faktiskt det man trodde - varje gång. Vad man idag avfärdar som fjantig tonårsdravel, var för stunden hur stort som helst. Universumstort.
Av idag förståeliga skäl gjorde det inte så värst ont när Anders gick och kärade ner sig i ”den-ganska-smarta-men-mesi ga-tjejen-i-min-engelska-klass ”. Det var ju inte så att man kände Anders personligen och följaktligen kunde vara så särskilt kär i honom egentligen… Man stod bara och plirade lite försynt när Anders smög sin hand i hennes i glasskön vid kiosken vid skolan, ryckte på axlarna och skrev några spretiga rader i min blommiga dagbok- medan man halvt om halvt redan hade utsett nästa ”kärleksoffer”
Tonårsförälskelserna var många, nästan lika många som fjortisdiscot nere på stan Hour House tror jag det hete.. där vad Harrys ligger idag.
Till Hour House vallfärdade jag och min bästa vän varje lördag, det var där man satt bland borden och smuttade på sin coca-cola medan jag spanade in Bengan från Rönnby. Han var kung inne på ”synthen”och han visste förstås om det. Här satt tjejerna på rad och suktade efter det ouppnåeliga. För ouppnåeliga var precis vad han var, han tycktes aldrig fastna för en enda tjej.
Samma visa lördag efter lördag tills man tröttnade efter att tråna och började se sig om efter ett nytt span. Bengan fick minsann klara sig bäst han ville. Hade den nye kille tur, hamnade han kanske i någons blommiga dagbok. Kanske tillhörde han den skara acneprydda tonårsgrabbar med spretiga synthfrisyrer som fick sitt namn ”broderat” i guldskrift över ett helt uppslag. Var han sedan alldeles speciellt utvald, ja då fick han kanske så mycket som tre hela sidor till sitt förfogande. Men då fick han ju å andra sidan vara något alldeles extra-lite småsöt åtminstone…..
Nostalgi för evigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar