Det onda med det goda...

Jag är otroligt smickrad att S tycker om mig, och irriterad över mig själv för att jag har en otrolig massa tankar. Och börjar helt allvarligt börja undra om det är något fel på mig.
Jag tycker verkligen om honom, ändå har jag alla mina tankar – varför? Kan det vara så att S är ju en kille som vill gifta sig, och jag har ju aldrig vetat vad jag egentligen vill i den frågan. Har fått frågan men sagt nej och har aldrig varit gift tidigare heller. En av mina tankar är: Vill jag bli gift – någonsin?

Fick en kommentar från en som läser min blogg att jag har mina tankar och funderingar för att han kanske inte var ögongodis nog!?
Ehh nää så är det inte, har aldrig riktat in mig på ett utseende, eller jo kanske bara i vissa enstaka fall om ni förstår vad jag menar;)
Men när det kommer till relationer så har jag en inventeringslista som det flesta singlar och jag har inte utseende som nr 1 på den listan, som jag hade när jag var ung. Jag har stuvat om min lista och fråga sätter mig själv vad är viktigaste för mig!
Vet att jag alltid har gillat killar som är lite egen, eller har ett säreget utseende, vet inte varför det bara är bara så. Eller som visa av mina kompisar har sagt; Töntar eller fula.

Men jag tror att det är framtiden som skrämmer mig, har ju haft två långa relationer där man blev presenterad som deras flickvänner i alla år, levde i en brunsåsvardag och plockade tubsockor strl 44 och respektive strl 46 i tvättkorgen samt satt i soffan som två Zombien och vardagen blev allt slentrian och man tappade bort varandra.

Självklart vet jag som alla andra att Kärleken är svår, många tror inklusive mig själv en gång i tiden att förhållandet liksom kan klara sig på egen hand, och allt ska ordna sig till det bästa så länge man tycker om varandra.
För som jag sa jag vet ju av erfarenhet att det inte är lätt att hålla ihop ett förhållande, men efter 8 år nästan 9 år som singel så märker jag ännu mer hur svårt det är att överhuvudtaget att dejta någon, hur ska det då vara att hålla ihop med någon?

Visst det är helt oslagbart att få vara tillsammans med någon man tycker så mycket om eller rent utav älskar för det mesta, men jag har märkt att som singel är det verkligen lätt att glömma bort hur mycket det egentligen krävs för att dejta och senare hålla ihop ett förhållande.
Och hur mycket mer det krävs för att dessutom hålla förhållande levande, sexigt och utvecklande. Så jag förstår de som är mitt uppe i ett förhållande hur svårt det måste vara att vattna förhållande mitt i vardagen när man är upp mitt i allt.

Men jag och mina tankar jobbar på att ta vara på det onda med det goda, jag väger all den kärlek jag får mot det negativa mitt huvud säger så märker jag faktiskt vad som är viktigast. Och handen på hjärtat vem har inte sina fel och brister?
Nä nu tycker jag det är dags att träna och göra av med lite energi
Love...