Döden...

Hur kan livet vara så orättvist ibland?

S och hans vänner förlorade sin kompis i gårdagens lavin i Val d'Isère när det åkte off pist, det gick inte att rädda honom. Han hade följt med lavinen i 300 meter och hela han var sönderkrossad.Mår dåligt, sämre än vanligt och jag har inte kunnat sova i natt. Alla mina tankar går till T:s fru och hans två småbarn på 4 och 6 år. Samt att jag vill bara att S ska komma hem!

Som alltid när jag känner mig lite nere så åker min dagbok fram (inte bara nu min blogg utan min privata dagbok) Jag kan inte låta T öde passera mig obemärkt förbi utan att ställa mig själv frågan: Varför har en del sådan tur och andra inte?
Och varför värdesätter man inte småsakerna i ens liv? Och helst innan något händer?
Om man tänker klart så är ju de små sakerna stora sakerna. Saker som man inte ens reflekterar över i vardagen. Att kanske bara sträcka ut handen för att röra någon man tycker om, att skratta med sina vänner, att prata med ens föräldrar – eller gråta när man ser något tragiskt på tv:n. Allt smått!

Händelsen av T och hur nära jag var att förlora S ger mig smärtor inombords. Jag känner mig tom och raslös och vandrar omkring i lägenheten utan att jag ser något. Får man vara en egoist i det här fallet? De hade kunnat lika väl varit S som försvann i snön eftersom de åkte tillsammans, och eftersom lavinen vara så kraftig hade han heller aldrig klarat sig. Plötsligt fastnade min blick tillslut på ett vitt bankomatutdrag på soffbordet, ett slags givet centrum i min tillvaro, jobb, pengar – konsumtion jag inser att jag inte är speciellt rik. Men när jag ser mina vänner, min familj och min omgivning, och att jag fortfarande har S i livet då förstår jag att jag är miljonär!

Så lev nu så länge du hinner, man vet aldrig när din tid försvinner!

Fridens!

Bilderna är skickade till mig från S telefon!

Lycka – Tur…

Tänk att en lycka kan vara kort, ena stunden så svävar man på moln och går omkring med en ständig längtan inombords. För att plötsligt falla handlöst mot marken och landa med ett krasch…

Har precis fått ett samtal från Bergen i Val Disere (Frankrike), ett samtal om att en lavin har utbrutit och en har strukit med i denna lavin utav det stora gänget som S åker med.



Mina tankar flyger iväg, varför? Nu när jag äntligen har träffat han som klarar av att ta emot min kärlek, min vänskap min värme och passion. En man som faktiskt lyssnar till mig, talar med mig, delar och bollar tankar och känslor med mig.
S tycker om mig när jag sprudlar av lust när livet jublar och kraften flödar lika mycket som när min väg känns svår och sorgen tynger och orken tryter.

Mitt hjärta slutar slå för några sekunder och sedan kommer tårarna, ska det vara så här?
Det visar sig att min S har klarat sig med nöd och näppe men hans rumskompis kom under snön och tur nog efter en del letande hittade det honom men tyvärr medvetslös och hjärtat slog inte. Håller mina tummar att han klarar sig. När luren läggs på börjar det olidliga att vänta på ett till samtal som jag lovades när alla hade lugnat sig. Vill ha det samtalet nu…..

Tänk vad livet blir påtaglig när man får vara med om sånt här, helt plötsligt inser man vad man vill med livet och vad man uppskattar. Synd bara att det ska behöva hända saker för att man ska inse…

Den avundsjuke är sin egen bödel…

Kärleken hotas ständigt av svek, död, bedrägeri och lögn.
Man kan säga att kärlek har många ansikten
frågan är bara hur man ska lyckas välja rätt?
Det kan man aldrig och det är nog en del av tjusningen med det hela.
Att allt är som ett spel och när man väl lyckas så är glädjen obeskrivlig.
Trots detta så finns det inget ord i världen som är så missbrukat.

Djupt inom oss alla så ligger det en längtan efter intimitet och efter att bli omtyckt/älskad av någon för den man verkligen är. Kan denna längtan göra så att man ställer till elände för andra?

Fick ett märkligt samtal i måndags när jag vara på väg ut för att jogga, från en flyktig väninna som jag aldrig pratar med annars. Det visade sig att hon var ju nyfiken på denna S jag har en relation med. Jag berätta de vad han hette och hur vi träffade och det hela slutade med att hon informerade mig med dålig information om S i 30 minuter.
Hon sa också att hon talade om detta för mig för att hon bryr sig om mig!? Hur kan hon ens påstå att hon bryr sig om mig när vi aldrig ens umgås? Hade trott på henne om hon varit min vän!

Under min joggingrunda så är mitt huvud fyllt med bomull, mitt hjärta säger något helt annat om S finns inget som skulle påpeka att det skulle vara sant de hon just informerat mig om. Jag ifrågasätter självklart senare på FB vem har sett och hört m.m. och det hela slutar med att jag även tar kontakt med människor som hon påstår har varit med i.
Som också resulterade i ett klokt och bra svar men inget av det som min sk väninna informerat mig om.

Varför finns de människor som vill prata om saker de hört, men aldrig sett? Kan det vara så att dom här människorna bär på en avundsjuka och vill bara starta något som det självklart inte kan stå för sedan?
En del verkar inte förstå att ord kan såra mer än att skydda. Att prata om ett förflutet som det inte finns fakta för är ju helt hemskt och sjukt som faktiskt förstör mer och gör faktiskt illa en annan människa om inte fler människor än bara en mer eller mindre.

Varför lägga sig i en annan människas lycka? Varför inte glädjas åt andra. Vad säger man delad glädje dubbel glädje! Är det så att de mår så dåligt själv inombords att det flyr in i andras lycka och vill förstöra i stället för att ta hans om sina egna problem? Ni vet att man kan säga ibland; Kärlek som gör två människor lyckliga gör oftast en tredje olycklig eller avundsjuk!

Förstår inte hur man kan säga en massa om en människa, för att sedan förneka allt man har sagt? Självklart då efter att jag har börjat ifrågasätta.
Tur att jag aldrig lyssnar på en version, tur att jag började ifrågasätta och fråga andra som jag fick ärligt svar av. Och mest tur av allt att mitt hjärta säger och känner något helt annat, så jag luskade lite <3

Finns ett klokt ordspråk om såna här människor; Det som talar illa om andra i ens närvaro, pratar illa om dig i din frånvaro!

Fridens…

Razzia...

Morgondagen började som en storm,S har läst min blogg och är både arg och ledsen, vilket jag kan både förstå och samtidigt ändå inte...

För att rensa mina tankar senare under dagen började jag med en razzia, kylskåpsrazzia, då jag slänger osten, ketchupen i fast form och guckan i fruktlådan som kan ha varit ett päron hmmm näää så fullt farligt är det absolut inte . I alla fall denna välgärning följs upp av att jag svabbar hela kylskåpet med grönsåpa medan mina tankar flyger i väg;

Forskarna säger att det inte är riktigt friskt att vara förälskad. Forskarna menar att nykära har exakt samma symtom som människor med tvångstankar. Ändå vill ingen skydda sig mot sjukdomen...
Kan det vara så?

Snabbt byter mina tankar i väg till den dagen jag flyttade in i min 4:a.
Har ni tänkt på att varje gång man flyttar, så känns det som att man får en ny chans till allt. Nu ska man hålla rent och reda på saker mycket lättare, allt är rent och fräscht och nytt. Så var det i alla fall för mig, så fort jag tog steget över tröskeln så bestämde jag mig för att jag skulle bli den ultimata hustomten.
Jo hej du, strax efter tröskeln så upptäckte jag att jag inte alls skulle bli den ultimata hustomten jag hann ju ingenting. Mattan hinner nästan bytta färg innan jag hinner ge den uppmärksamhet, dammråttorna hinner nästan bilda klubbar med flera underavdelningar. Vi ska inte tala om mina stackars krukväxter, de har gemensamma överläggningar om fördelarna med att gå till de sälla jaktmarkerna innan jag i sista sekund dränker dom i mitt dåliga samvete och som självklart då blev utbytta till plast.

Är det inte lite så också när man träffar en ny? Man tänker att nu har man chansen att rätta till de misstag man gjorde i sin förra relation. Vem vill inte fyllas med glädje egentligen, känna hur underbart det är att dansa vilt och låta hänryckningarna fyllas ända ut i fingrarna och i tåspetsarna, utan för den delen glömma de verklige begränsningarna.

Drar fram draksnabeln och som en höghöjdstränade Electro Lux katt jagar jag råttor så svetten stänker, skurar och putsar.
Är det inte så att en förälskelse tränger sig utan ursäkt in i våra innersta gömslen. Den gör oss antingen sinnesjuk av intensiv lycka eller gör dig långsamt mot den djupaste avgrund och svartsjuk.
Kan inte låta bli att undra; evig lycka då? Finns det?
Är det inte så att till och med när man är överlycklig så väntar man på evig lycka!?

Plötsligt rullar jag ner i min goa soffa och betraktar spinnande mitt stordåd, eller rättare sagt städdåd. Varför är det så tråkigt att städa? Visserligen handlar det bara om tråkgöra så som att dammsuga, skura, damma m.m. men när allt det ”trista” klaras av på en gång blir jag mycket tillfredställd.

Tillfredställd ja, alla vet ju att en förälskelse vara ju inte för evigt, och många tror tyvärr att en besvikelse väntar väl runt hörnet för att det kanske har gjort det tidigare.
Men är det inte så att det eviga perspektivet med förälskelse är en fiktion, inte ett faktum.
Att en förälskelse varken fokuserar vår egen tillväxt eller tillväxten och utvecklingen hos den vi är förälskad i . I stället ger den oss en känsla att vi har nått målet…eller?
Om man inte då nått målet, när blir man då tillfredställd?

Säger bara då denna kärlek den är inte bara en massa rosenblad, utan ibland kan kärleken vara så långt ner i Helvetet att Lucifer själv får brännskador...


XOXO

Det onda med det goda...

Jag är otroligt smickrad att S tycker om mig, och irriterad över mig själv för att jag har en otrolig massa tankar. Och börjar helt allvarligt börja undra om det är något fel på mig.
Jag tycker verkligen om honom, ändå har jag alla mina tankar – varför? Kan det vara så att S är ju en kille som vill gifta sig, och jag har ju aldrig vetat vad jag egentligen vill i den frågan. Har fått frågan men sagt nej och har aldrig varit gift tidigare heller. En av mina tankar är: Vill jag bli gift – någonsin?

Fick en kommentar från en som läser min blogg att jag har mina tankar och funderingar för att han kanske inte var ögongodis nog!?
Ehh nää så är det inte, har aldrig riktat in mig på ett utseende, eller jo kanske bara i vissa enstaka fall om ni förstår vad jag menar;)
Men när det kommer till relationer så har jag en inventeringslista som det flesta singlar och jag har inte utseende som nr 1 på den listan, som jag hade när jag var ung. Jag har stuvat om min lista och fråga sätter mig själv vad är viktigaste för mig!
Vet att jag alltid har gillat killar som är lite egen, eller har ett säreget utseende, vet inte varför det bara är bara så. Eller som visa av mina kompisar har sagt; Töntar eller fula.

Men jag tror att det är framtiden som skrämmer mig, har ju haft två långa relationer där man blev presenterad som deras flickvänner i alla år, levde i en brunsåsvardag och plockade tubsockor strl 44 och respektive strl 46 i tvättkorgen samt satt i soffan som två Zombien och vardagen blev allt slentrian och man tappade bort varandra.

Självklart vet jag som alla andra att Kärleken är svår, många tror inklusive mig själv en gång i tiden att förhållandet liksom kan klara sig på egen hand, och allt ska ordna sig till det bästa så länge man tycker om varandra.
För som jag sa jag vet ju av erfarenhet att det inte är lätt att hålla ihop ett förhållande, men efter 8 år nästan 9 år som singel så märker jag ännu mer hur svårt det är att överhuvudtaget att dejta någon, hur ska det då vara att hålla ihop med någon?

Visst det är helt oslagbart att få vara tillsammans med någon man tycker så mycket om eller rent utav älskar för det mesta, men jag har märkt att som singel är det verkligen lätt att glömma bort hur mycket det egentligen krävs för att dejta och senare hålla ihop ett förhållande.
Och hur mycket mer det krävs för att dessutom hålla förhållande levande, sexigt och utvecklande. Så jag förstår de som är mitt uppe i ett förhållande hur svårt det måste vara att vattna förhållande mitt i vardagen när man är upp mitt i allt.

Men jag och mina tankar jobbar på att ta vara på det onda med det goda, jag väger all den kärlek jag får mot det negativa mitt huvud säger så märker jag faktiskt vad som är viktigast. Och handen på hjärtat vem har inte sina fel och brister?
Nä nu tycker jag det är dags att träna och göra av med lite energi
Love...

Egoist...

S anstränger sig så mycket, och jag har tusen tankar i mitt huvud. S är allt jag någonsin velat ha i en man och han har verkligen allt det jag saknade hos Max. Jag tycker verkligen, verkligen mycket om honom det finns ingenting som inte är rätt egentligen. S är som jag skrev tidigare rolig, smart, snygg? nää inte alls någonstans men värsta sexkungen. Vad är det då ja inte är nöjd med?

Det är nu det är tur att jag har så många vänner som får vara min coach, någon som säger åt mig att sluta tänka en jäkla massa blaj när jag har vild skön sex med min älskare. Att jag borde vara lycklig för det mirakulöst nog har, att jag har träffat en man som har alla kvalifikationer JAG söker hos en man, vad fan är det för fel på mig?

I onsdags när jag hade jobbat över och S hämtade mig på jobbet hem till honom så hade han överraskat mig med ett varmt skumbad med ljus i hela badrummet och vin och otroligt god mat med för-, huvud- och efterrätt bara till mig så började han prata om att vi kanske kan åka på semester i sommar eller till hösten.

S kom med en massa olika förslag med våra barn och utan våra barn, eller om vi skulle åka på en lång semester bara han och jag till ex Mexiko. Jag har alltid velat åka dit så det var ju som en dröm. Men när han sa det kändes det mest som jag ville dra i nödbromsen och hoppa av i farten, går det för fort?
Har jag varit singel för länge? Eller för kort? Är 8 år för kort tid, snart 9 år.
Visst är mysigt att göra en massa saker med honom, gillar det jätte mycket. Så nu går jag omkring och känner mig elak och barnslig. Och helt plötsligt känns det inte lika kul med S jag stör mig på en del saker han säger samt att jag tycker han har knäppa åsikter om en massa grejer, samtidigt vet jag att det är mig det beror på. S är fantastisk!!!!!!

Det är jag som hela tiden ändrar mig i mina tankar, sa knappt någonting i går kväll när vi umgicks eller imorse när vi vaknade med vårt rufs. FAN jag måste helt enkelt vara hopplöst egocentrisk och det absolut största mysteriet är: jag själv!

Fortsättning följer….

XOXO

Tjejer som hatar tjejer och,som älskar sig själva…..

Hade Kick Off i fredags och det bästa på hela kick offen var när Pär Johansson som startade Glad Hudik Teatern höll sitt föredrag om sina ”muppar” Vilken människa, full med karisma och charm och glädje. Och en sak som Pär sa som etsade sig fast i mig var; Varför kan inte vi människor vara nöjda med oss själva så som vi är??
Hur det än är så är vi ”normal” människor otroligt duktiga på att bedöma andras människor utseende,har modemagasinen och de trådsmala modellerna en stor inverkar i allt?

Kvinnor är underbara och otroligt bra på en himla massa saker. Vi kan föda barn, till och med flera gånger, fast det gör ungefär lika ont som att bajsa ut ett kylskåp. Vi kan klura ut hur en Tampax ska användas utan ens ha ingenjörsexamen. Vi kan läsa innantill på flaskor med kemiskt – tekniskt innehåll och inte vilseledas av komplicerat pseudovetenskapliga ordflätor, utan fattar med en gång att det är ett schampo ;) Och så finns den en sak som vi är extremt bra på – att reta ihjäl oss på en viss typ av kvinnor…

Kvinnor som är nöjda med sig själv och sitt utseende – och inte är rädda för att visa det, eller till och med säga det - verkar ha en oerhört provocerande inverkan på sina könsfränder. Och speciellt om inte kvinnan i fråga följer idealmåtten.
Det verkar tydligen vara mycket bättre att ständigt gå och gnälla att man är man var tjock och hur mycket man skulle banta, då kunde man ju få uppmuntrande kommentarer om att man ser fin ut ändå.Varför har vi kvinnor så svårt att vara glad för en annan? Är det jantelagen? Eller är det skandinaviska avundsjukan? Illa är det i alla fall…

Det hela måste handla om självförtroende, jag menar hur man håller sig till andra börjar ju alltid hos en själv. Mår man bra själv, och har accepterat sig själv psykiskt och fysiskt, så har man ju lättare att vara generös mot andra och inte känna sig hotad av dem. Sedan så har väl också mycket att göra med vår kultur! Man ska vara lagom man får inte sticka ut för mycket vare sig det gäller utseende eller framgång. Om man resonerar som jag enligt könsperspektiv på det hela kan man nog också säga att det hela handlar om ett sorts flockbeteende.

Man säger ju att kvinnor traditionellt söker social gemenskap och acceptans inom gruppen i högre utsträckning än män, vi speglar oss i vad andra tycker och det är väldigt viktigt för oss. Vi vill vara omtyckta och vi blir inte omtyckta av gruppen om vi stjäl uppmärksamhet från dem genom att visa oss för självsäkra och attraktiva. På ett plan handlar det säkert om konkurrensen om hannarna.. måste ju vara så *S* Utseendet är ju ett av kvinnans konkurrensmedel…;)

Love...